Nina Persson har varit en del av den svenska popscenen i 20 år, men har hittills faktiskt aldrig släppt ett album i eget namn. Med låtar som "My favourite game" och svalt kaxiga "Lovefool" blev hon tillsammans med The Cardigans en av Sveriges stora musikexporter under 1990-talet. Gruppen toppade karriären 2003 med "Long gone before daylight", enligt mig det bästa som Nina Persson lagt sin hand på.
Med A Camp nådde hon aldrig upp till The Cardigans nivå, snygg pop men utan det där lilla extra. Och sedan albumet "Colonia" släpptes 2009 har det varit ganska tyst, förutom några inhopp hos andra artister, ett par roller på vita duken och en omtalad rättstvist med The Hives.
Nina Persson har för mig alltid framstått som en artist med stor integritet, och med en förmåga att sätta sin egen prägel på allt hon medverkar i. Därför är det inte särskilt konstigt att hon är ett hett namn för TV 4:s Så mycket bättre, som hon tackat nej till tre gånger. Hon sägs nu fundera på att ställa upp ändå, och med en färsk solodebut vore det kanske inte helt fel.
"Animal heart" kan på ytan kännas väldigt närbesläktad med A Camp, inte minst då låtskrivande maken Nathan Larson finns med i båda sammanhangen. Men här finns betydligt mer nerv och känsla. Basen, trummorna och diverse syntljud gör tydliga blinkningar till 1980-talsets ljudbilder och vi befinner oss långt ifrån det nära och akustiska soundet på exempelvis "Long gone before daylight". Inspelad som den är i bland annat Brooklyn och Harlem har den också en doft av sval östkust och som en röd tråd finns Nina Perssons melodispråk . Må så vara att man produktionsmässigt gärna fått ta ut svängarna lite mer.
Första spåret, och singeln, "Animal heart" är kanske den låt som känns omedelbart starkast, med sin tydliga retroflirt. Men efter bara en genomlyssning finner jag att det inte finns ett enda utfyllnadsspår. Allt är genomtänkt, välplacerat och smakfullt, både när det gäller medryckande låtar som "Dreaming of houses" och försiktiga indiepärlor som "Forgot to tell you".
Min största invändning mot Nina Persson under åren har varit är att hon ibland låter lite väl cool och tillbakalutad, en stil som kan tolkas som brist på engagemang. På "Animal heart" känns hon ständigt närvarande. Utmärkande är att rösten djupnat och hittat en fantastiskt fin och avslappnad klang. Fortfarande hörs den sköra hesheten, men den bryts av med en mörk soulton som inte funnits där tidigare. Nina Persson 2014 känns mer intressant än någonsin.