Thomas Jonssons andra skiva under fågelaliaset är luftigare och poppigare (handklapp förekommer!) än den känslosamma altcountry han gjort sig känd för. Allt är relativt förstås, upptempo-popen är av typen M. Ward, vilket innebär precis lagom dos lätta moln respektive svårmod. De varma melodierna bäddar in Jonssons sköra röst på ett mycket tilltalande sätt och resulterar i hans öppnaste och bästa (om än något spretig och lång) skiva hittills.
Bästa låt : ”My beak may break”