Bäst när pianot träder fram

Att den spektakulära New York-konstellationen Antony & The Johnsons samarbetar med nordiska symfoniorkestrar - med Radiosymfonikerna på Music & Arts-festivalen och med Danska nationella kammarorkestern på nya albumet Cut the world - är förstås bara det något ganska uppseendeväckande som gör att man spetsar öronen lite extra. Steget kan tyckas långt från New Yorks queer-klubbar.

På nya albumet kan den androgyne, Nina Simone-inspirerade Antony Hegarty sträcka ut i fullskalig orkesterromantik, i ett knippe sånger hämtade från gruppens tidigare skivor. Och inte sällan med fullt pådrag från de vindlande stråkarna, likt en sjöfararsymfoni av någon engelsk nationalromantiker. Det är mycket längtan och trängtan, men stundtals hopplöst överlastat. Bäst blir det när stråkarnas sjögång lugnar sig och ett avklarnat piano träder fram jämte Hegartys röst, t ex i Epilepsy is dancing.