Förra året gjorde regissören Johannes Nyholms kortfilm Baby trashes bar in Las Palmas dundersuccé på Youtube. 15 miljoner tittare över hela världen skrattade åt den lilla bebisen som vinglade runt som ett fyllo bland restaurangborden.
Om man bortser från ett par musikvideor så är också Youtubes mest sedda film genom tiderna en frapperande poänglös privatvideo på en bebis som biter sin storebror i fingret. Klippet Charlie bit my finger har hittills setts över 407 miljoner gånger.
Vill man underhålla en stor publik så är barn ofta den enklaste genvägen. Lyssna bara på hiphopstjärnan Jay-Z:s pinfärska singel Glory där han har samplat skrik från sin och Beyoncés lika pinfärska baby Blue Ivy, en vecka gammal i dag.
Bakom de flesta barnstjärnor så finns det stöttande och kärleksfulla föräldrar. Men historien är också full av exempel på vuxna som har pressat sina barn alldeles för hårt. Först ut i denna motbjudande tradition anses den legendariska barnstjärnan Shirley Temples mamma ha varit.
Redan när Shirley låg i mamma Gertrude Temples mage så var modern fast besluten om att ge sitt barn en karriär i nöjesbranschen. Genom att bland annat spela musik för fostret så hoppades hon kunna få en musikalisk unge, en dröm som också slog in.
Gertrude kunde ägna flera timmar varje dag åt att få sin dotters 56 lockar att ligga exakt rätt. Vid tre års ålder fick också lilla Shirley sina första roller i en serie populära kortfilmer som kallades ”baby burlesk”. Dessa 80 år gamla klipp påminner förbluffande mycket om Baby trashes bar in Las Palmas i upplägget.
I filmen War Babies från 1932 kastar till exempel en lättklädd Shirley Temple förföriska blickar omkring sig medan hon vickar utstuderat på höfterna, omgiven av soldatklädda pojkar som flirtar tillbaka. Skrattet som dessa oskuldsfulla treåringar framkallar fastnar dock i halsen när man tar del av bakgrunden till baby burlesk-filmerna.
Barnen fick repetera sina scener från morgon till kväll i två veckors tid, utan ersättning. Inspelningarna avverkades sedan i ett rasande tempo under två dygn.
De barn som inte var samarbetsvilliga nog hänvisades till ”bestraffningslådan”, som innehöll ett stort isblock. Genom att tvinga barnets kropp mot isen gjorde man det mer medgörligt. Och i bakgrunden stod alltid Gertrude Temple och ropade till sitt barn: ”sparkle, Shirley, sparkle!”.
Många år senare beskrev Shirley Temple baby burleskfilmerna som ”en rasistisk, sexistisk och cynisk exploatering av oskuldsfulla barn”.
Shirley Temple blev med tiden både rik och berömd och hon inledde senare en framgångsrik karriär som ambassadör i Tjeckoslovakien och Ghana.
Betydligt sämre gick det för sexåriga JonBenét Ramsey. Efter att ha medverkat i flera skönhetstävlingar som sexåring hittades hon i familjens vinkällare 1996 med en nylontråd runt halsen, bundna händer och tejp över munnen, livlös och med svåra skallskador.
Mordutredningen pågår än i dag och fallet med den minderåriga skönhetsprinsessan fortsätter att fängsla och förfära den amerikanska allmänheten. Även om DNA-uppgifter har visat på föräldrarnas oskuld i mordet så har de fränaste kritikerna ändå påstått att det var moderns intensiva lansering av skönhetsmissen JonBenét som slutligen ledde till hennes brutala död.
Om man bortser från de mest extrema exemplen så är det ofta svårt att dra gränsen mellan vad som är välgörande uppmuntran och ett otillbörligt hetsande från föräldrarnas sida.
Engagerade mödrar till barnstjärnor, så kallade ”stage moms”, brukar bland annat försvara sitt agerande med att de i god tid ger sina barn de verktyg som krävs för att de ska överleva i en värld bestående av strävan, tävlan och vassa armbågar.
Andra konstaterar kort att deras barn helt enkelt tycker att det är roligt att agera, sjunga eller posera.
Mammor & minimodeller kommer förmodligen att dela in tittarna i två läger: de som tycker att det är oförargligt, ja kanske till och med skojigt och värdefullt för barnen att känna på modellyrket, och de som i stället ser en hänsynslös exploatering av minderåriga och en förmedling av hälsofarliga skönhetsideal.
Oavsett vad man själv tycker så är det tydligt att inget rör upp så starka känslor som när barn uppmanas att bete sig som vuxna.