På den lilla källarscenen Ettan pågår ett febrilt riggande av diverse spökeffekter. Rekvisitörerna Johanna Ernst och Mia Björner håller på att koppla sladdar till lysrören i taket ovanför scenen och skådespelaren Anna Carlson staplar plastmuggar vid en dricksvattenautomat.
– Det är ovanligt mycket teknik med, det är saker som pyr och flyger iväg. Vi måste verkligen veta vad vi ska göra bakom scenen. Men vi har också väldigt många brandsläckare med. Det ska nog gå bra, tror Johanna Ernst.
Per Svalander, som är pensionerad rekvisitör, är inlånad som konsult och håller på att få fason på en skrivare som ska spruta papper.
Pärmar som ligger på golvet återfår sin plats i en bokhylla och golvet sopas rent från svarta flingor som läggs på diverse ställen kopplade till tryckluftmunstycken.
Bakom scenen råder minutiös ordning bland mystiska spakar, rökmaskiner och plastflaskor med prydligt handtextade etiketter där det står ”blod”.
– Tidigare rörde vi ihop glycerin och färgmedel själva till teaterblod men sedan 1990-talet finns det att beställa från flera producenter. Det är inte giftigt och består av socker och något färgmedel som är lätt att tvätta bort, berättar Per Svalander.
Han säger också att föreställningen bygger på att alla grejor verkligen fungerar. Scrooges gamla leksaker ska få liv och det ska komma blod ur en använd kniv. Varje kväll ska det ske vid exakt samma tillfälle. Scenografen Fridjon Rafnsson övervakar hur det flyter under repetitionen. Senast han jobbade på Uppsala stadsteater var det med vampyrdramat ”Låt den rätte komma in”.
– Då tar vi det igen! Vet alla vad ni ska göra nu och i vilken ordning, undrar regissören Rikard Lekander.
Att regissera skräckeffekter är som att dirigera musik. Flöde och rytm är kanske viktigare än annars. Den här föreställningen är inspirerad av J-horror, japanska skräckfilmer som ”The ring”, ”Grudge” och ”The last call”. Scenen som repeteras innehåller flera specialeffekter som skulle kunna vara hämtad från filmerna.
– Jag har haft ett intresse för skräck sedan jag var tonåring och det har levt kvar. Efter scenskolan intresserade jag mig för hur man kunde berätta historier med skräckeffekter. Bland annat läste jag om en teater i Paris från förra seklet, Grand Guignol, där de spelade skräckteater. Nu kallar jag mig skräckregissör, säger Rikard Lekander.
Han har tidigare exempelvis satt upp Ibsens klassiker ”Gengångare” för Malmö stadsteater och tillfogat ett zombietema. För Uppsala stadsteater har han bearbetat Charles Dickens viktorianska ”En julsaga” till att bli en barnförbjuden spökhistoria med femtonårsgräns. De fyra barn i tioårsåldern som medverkar i föreställningen får inte se föreställningen från salongen. Fast under den här repetitionen sitter två pojkar här för att lära sig hur de ska göra som spökbarn.
I den här versionen förflyttas vi till samtidens Uppsala där storbolagsägaren Scrooge genomlider ännu en ensam julafton på sitt kontor. Men det är hemsökt av varelser och väsen från en annan tid och kanske också från hans eget skuldtyngda inre.
– Dickens berättelser har en mörk sida, så steget är inte så vansinnigt långt till skräckgenren. Julen har alltmer fått en materiell krasshet med ett överflöd av konsumtion. Så jag tycker att det är logiskt att göra en skräckhistoria av berättelsen, säger Rikard Lekander.
Men åter till repetitionen. Scenen sänks i mörker. Bara en sjukhussäng i fonden lyses upp av ett grönt sken. Det dödssjuka barnet, som repteras av Edvin Morisse, reser sig sömngångaraktigt och skrider över den mörka scenen.Han siktar på den skräckslagna kontorsvaktmästaren, spelad av Peter Järn och tar ett fast grepp om dennes hals. Alla saker i rummet börjar bete sig som om de vore levande och hela scenen slutar i ett crescendo av skräck.
– Bra tack! Vi tar det en gång till, säger Rikard Lekander.
Och rekvisitörer, skådespelare och andra scentekniker börjar myllra in på scenen för att koppla om och rigga alltihop en gång till.