Årets Bokmässa i Göteborg är digital. Det ordinarie mässprogrammet sänds live 24-27 september från Göteborg, Stockholm, Malmö och New York.
Bokmässan är inte längre fysiskt placerad i en stad, och hela Sverige (som har uppkoppling) kan ta del av mässprogrammet. Det ligger också kvar i efterhand för den som, till skillnad från mig, inte vill sluka allt på en gång och känna mässtressen flåsa en i nacken när två intressanta punkter kolliderar.
För att vara i coronatider har Bokmässan gjort ett bra försök att ändå ge mässfeeling, utan att kunna erbjuda en fysisk mässa. Men det blir en bantad Bokmässa. I princip har Bokmässan tagit seminarieprogrammet och flyttat ut det på nätet.
På Bokmässan play visas studiosamtalen rakt av. Men vi får inte möjlighet att ställa frågor, kommentera eller tycka till om det som sagts. Det blir ensidigt och enkelspårigt. Jag får se småputtriga samtal, men det är inget samtal med mig.
Ett av de första studiesamtalen "Är läskunnigheten hotad?" blir tonsättande för min mässupplevelse. Forskaren Mats Myrberg refererar till Statens Medieråds senaste undersökning om medievanor. Nästan hälften av alla ungdomar i 13-18-årsåldern tycker att de använder sociala medier för mycket, på bekostnad av läsningen. Men vad visar egentligen siffrorna? Jo, att barnen själv är medvetna, att där kanske finns en vilja till förändring. Varför skulle de annars se det som ett problem?
På bokmässan talar experter, i egenskap av forskare, lärare, författare och föräldrar, om barnen. Men inte med dem.
Kulturminister Amanda Lind (MP) inviger Bokmässan och bekänner "Jag har alltid så länge jag kan minnas varit en bokälskare. Allt från att jag tvingat mina föräldrar att läsa samma Pelle Svanslös-bok gång på gång, igen."
Amanda Lind bodde i Uppsala tills hon var tre år gammal. I en artikel i Svensk Bokhandel har hon berättat att det antagligen var till Pelle Svanslös hon knäckte läskoden. Som Uppsalabo är det förstås fint att höra. Men samtidigt är det något som skaver.
Under ett studiosamtal om ljud och läsning på fredagen ger Lars Ilshammar, biträdande riksbibliotekarie på Kungliga Biblioteket mig svaret: Innan mitten av 1800-talet var läsning, att äga en bok eller ett bibliotek, något exklusivt. "Har man en bok då är man en riking", säger Lars Ilshammar. På något sätt verkar den här bilden av läsande hänga kvar. På Bokmässan märks i flera diskussioner att det är önskvärt att vara en läsande familj. Är det då ofint att inte vara det?
Det finns ett stigma här. Att själva tyngden av läsningen, gör det svårare att ta sig an den. Men tänk om man kunde sänka ribban. Och visa att det är okej att säga till pedagogen, farmor eller närmsta vännen: "Du, vi har faktiskt inga böcker i vår familj och själv läser jag faktiskt ingenting. Kan du hjälpa mig? Vill du bli mitt barns förebild?"
Kärnan i bokmässan är det initierade expertsamtalet. När allt annat raderats på grund av omständigheterna blir det lite av det andra kvar.
Bokmässan är inte för vem som helst. Och kanske ska det vara just så. Det måste få finnas egna rum för vuxna samtal precis som för barnens. Men på en digital plattform tänker jag mig att chanserna för unga röster att höras borde öka, snarare än minska. Det här är ju deras arena. Det är vi vuxna som famlar oss fram.