Barndomsskildring vanlig bland refuserade debutmanus
Tragiska barndomshistorier strömmar kontinuerligt in till bokförlagen. Liksom deckare, historiska romaner och privata bekännelser. Men ett perspektiv saknas nästan helt i debutantmanusen.- Samhällsskildrarna lyser med sin frånvaro, säger förläggarna.
- Vi får in 1400-1500 spontana debutantmanus om året och antar möjligen tre-fyra av dessa, beroende på litterär kvalitet, berättar Stephen Farran-Lee, förläggare på Norstedts.
Även mindre bokförlag har fullt sjå med manusgallring. Kerstin Aronsson, förläggare på Kabusa Böcker i Göteborg, berättar att anstormningen varit så stor att förlaget lagt ut en anmärkning på sin hemsida.
- Vi uppmanar debutanter att samråda med oss innan de skickar in nåt. Då kan vi gallra bort det mesta i förväg.
Många historiska romaner
Innehållet i manusen rättar sig både efter trender och traditioner. Historiska romaner, ofta i 1600-talsmiljö, verkar populära att skriva, liksom omfångsrika äventyr i fantasygenren. Intresset för att bli deckarförfattare är fortfarande stort, men har planat ut något efter den stora svenska deckarboomen för några år sedan.
Ett annat ämne som satt sin prägel på bokutgivningen är barndoms- och familjeskildringar. I manusbuntarna finns en klar övervikt av sådana skildringar, säger Stephen Farran-Lee.
- Det är sällan några soliga barndomsberättelser, snarare mörka och allvarliga. Oftast handlar det om utsatthet och vanvård i påtagligt trasiga och dysfunktionella familjer.
Bekännelselitteratur
Karin Linge Nordh, förläggare på Forum, bekräftar att barndomsskildringarna är legio. Hon ser också en våg av bekännelselitteratur i de manus som kommer till förlaget.
- Vi har märkt en klar ökning av vad vi kallar terapeutiska berättelser. De är skrivna av personer, ofta kvinnor, som vill bearbeta svåra upplevelser som anorexi, misshandel och sexuella övergrepp.
Att bearbeta personliga problem genom att skriva är inget nytt. Men att andelen manus inom denna genre har ökat kan, enligt Karin Linge Nordh, bero på ett ökat medialt intresse för det privata.
- Det ges ut bekännelseböcker som blir kommersiellt framgångsrika, vilket kan verka inspirerande. Men de flesta manus som vi får är alldeles för privata för att publiceras, det krävs en speciell litterär kvalitet för att göra det privata intressant och allmängiltigt.
Oredigerade manus
Kvaliteten på de skönlitterära manusen varierar naturligtvis. Men påfallande många är oredigerade och illa genomtänkta, menar förläggarna.
- Jag tycker det säger något om litteraturens status, när så många tror att "det är bara att skriva en bok". Det är ungefär som om varje hobbymålare gick till Moderna Museet och begärde att få ha en egen utställning, säger Kerstin Aronsson.
Inga samhällsskildringar
Trots den väldiga anstormningen av manus är alla förläggarna ense om att något saknas.
- Intresset för politik och samhällsskildring lyser med sin frånvaro, konstaterar Kerstin Aronsson.
- Ja, det är extremt sällsynt med debutantmanus som har ambitionen att berätta om det nutida Sverige och samhället runtomkring oss. Jag upplever att den politiska medvetenheten har ökat hos yngre människor, så därför är det extra förvånande att nästan ingen behandlar frågor som rör samhällsmoral, mentalitet, politik och sociala förändringar, säger Stephen Farran-Lee.
300 tävlingsbidrag
Häromåret utlystes en romantävling med uppmaningen att skriva den bästa svenska samtidsromanen. Tävlingen - som arrangeras av bokförlaget Forum tillsammans med Expressen och Månadens bok - vill uppmuntra författare att spegla dagens Sverige, berättar Karin Linge Nordh.
- Vi tyckte att samtids- och samhällsperspektivet saknades så det var en av anledningarna till att vi drog i gång tävlingen. Nu har vi fått in över 300 bidrag och hoppas förstås kunna finna den där samtidsromanen som vi saknat.
Vinnarromanen kommer att tillkännages den 31 januari. Huruvida den ger en skjuts för skönlitterära samhällsskildringar återstår att se.
Så jobbar vi med nyheter