Marit Jonsson: Barnboksappar en begreppsförvirring

Ett och annat förlag lanserade tidigare någon enstaka, och recensenterna på sajten Barnboksprat, där jag gör inlägg, efterlyste någon som kunde prova nyheten. Plötsligt poppar apparna upp i raskt takt hos förlagen. Men är det barnböcker det handlar om, eller är det en aktivitet för barn som mer liknar dataspel?

Jag får en känsla av att förlagen själva undviker begreppet bok när de presenterar approdukterna. Men så slinker ordet in – hur ska man annars kunna berätta om det som inte har någon referent? Andra använder ordet barnboksapp som om det var vedertaget.

Appar för barn är en av förlagens vanligaste benämningar: ”Apparna utgår från bilden och berättelsen” säger ansvarig för digitala medier på ett av förlagen. Men den digitala världen är inte den samma som bokvärlden, den har inte samma värde, möjligen ett annat – papper har inte någon anknytning till den digitala satsningen då förutsättningen för användandet är att man har iPhone, iPad eller motsvarande.

Pekboksapp: De jag har läst om visar en bild på exempelvis ett djur, petar man sedan på djuret får man veta hur det låter och vad det gör.  Kul och självunderhållande, ett barn lär sig snabbt. Men den nära relationen kommer i skymundan när ett äkta Muu bara är ett pet bort. Att ha både ljud och bild i en apparat gör att man slipper leta efter äkta vara att peka på.

Det talas om interaktion och pedagogik i sammanhanget, interaktion sker med programmakare och apparat, jag är inte riktigt nöjd. I någon av presentationerna talas det om bokstavsuttal – visst kan det vara bra, men hur går det med traditioner och varianter när ett tjockt hemkört skånskt L eller skorrande R ställs mot ett ’korrekt uttalat’?

Bilderboksapp: bläddra, läs, lyssna, titta… man kan välja kombination, nu känns det lite bättre. Men ytterligare ett begrepp i förändring dyker upp; ”bläddra” – barnet behöver inte känna papperskanten, försiktigt ta i bladet och vända, det räcker att dutta på skärmen. Begreppet ’vända blad’ kan bli utan verklig referens.

Vidare tillkommer själv-funktioner som att ”rita” bilder direkt på skärmen med färger man valt, läsa in och spela upp, peka eller gnugga fram saker, spela spel…  nä, det är inte en bok!

Begreppet tillgänglighet fick plötsligt två nivåer. Tillgängligt på så sätt att det bara är att dutta med fingret på en apparat som många ständigt bär med sig, många möjligheter på litet utrymme till skillnad mot att bära med sig en bokhylla och be någon läsa. Tillgängligt för alla, som bibliotek/egen hylla, knappast, i alla fall inte än.

Nej, jag är inte övertygad! (I alla fall inte än.)

Det slår mig också hur billiga appar är jämfört med bilderböcker. Men trots allt har andra digitala media ännu inte lyckats slå ut boken, så varför skulle paddor och phonar lyckas?