I dag – säger en av mina unga vänner – riskerar man däremot att uppfattas som självisk om man inte vill ha barn. Då har man nämligen förvägrat sina egna föräldrar möjligheten att bli mor- och farföräldrar. Det här är något som min unga vän och hennes jämnåriga suckar över. De är alla lite över trettio, de är gifta eller samboende, de har studerat klart, de har hyfsade bostäder, de har jobbat ett par år och de har rest. Och nu förstår deras föräldrar inte alls varför de inte skaffar barn. Värst pressade känner sig naturligt nog de som är enda barnet, de som inte har syskon som kan bära sin del av trycket.
Jag lyssnar och känner mig ambivalent. Jag är ju jämnårig med – eller rentav en smula äldre än – de föräldrar hon talar om, några av dem har anförtrott mig sin oro: ”Kan jag säga något åt min dotter, tycker du? Till exempel att den biologiska klockan ju tickar?” Jag svarar att jag tror att döttrarna är medvetna om den biologiska klockan men i mitt stilla sinne tänker jag att de kanske inte är fullt medvetna om den biologiska klocka som tickar för föräldrarna och gör att de oroar sig för att själva bli för gamla eller hinna dö. Barnbarnslösa.
Det kan vara frestande men för lättköpt ändå att ironiskt tala om ett typiskt bortskämt fyrtiotalistbeteende: det har trots allt alltid varit naturligt att önska sig barnbarn precis som det alltid varit naturligt att önska sig barn. Men föräldraskapet har förändrats över tid, det har blivit mer av ett existentiellt projekt, ett individuellt självförverkligande, och så småningom har mor- och farföräldraskapet följt efter och blivit ett existentiellt projekt, det med. Men medan många – ingalunda alla - faktiskt fritt kan välja om de ska få barn eller inte kan man inte välja om man ska få barnbarn. Kanske just det innebär något av en kris för min generation: att plötsligt inte kunna välja, att inte ha kontroll?
För den unga generationen är det däremot själva tvånget att välja som kan bli krisartat. De flesta föräldrar är någorlunda finkänsliga, låter min unga vän förstå. De varken klagar eller frågar men de skickar flitigt artiklar eller web-länkar som handlar om hur fertiliteten avtar med åren. Och om hur man ingalunda kan räkna med att bli gravid genast när man väl börjar försöka. Det är inte så lätt att bli arg på dem som kan kanske skulle vilja – just därför att man själv är ambivalent eller än värre: varken vet ut eller in. Då kan det faktiskt vara lättare med en mamma som säger: ”För tre år sen ordnade vi med ett verkligt sagobröllop. Ska det här vara tacken?”