När jag var liten fantiserade jag mycket om hur jag skulle gräva upp mina släktingar ur gravarna. Hur jag skulle ta mommos lille son Lasse, som dog när han var dryga året, till läkaren som då skulle laga honom. Och mommo skulle bli så glad, så glad. Lika glad som Tant Johansson blir då hennes lille pojke blir uppväckt från de döda i Barbro Lindgrens Ängeln Gunnar dimper ner. En bok som jag läst många gånger för mina barn och som jag tycker mycket om. Känns som om den kunde vara min egen fantasi där ängeln Gunnar, under sitt sommarlov på jorden, väcker liv i de döda - till de sörjandes stora glädje.
Sagan finns nu som en del i den nyutkomna samlingsvolymen Barbros bästa - berättelser av Barbro Lindgren, med bland andra välkända sagor om Mamman och den vilda bebin, Max, grisen Benny och Lindgrens förmodligen mest kända Loranga, Mazarin och Dartanjan.
Några av dessa barnboksfigurer finns också med i Unga Dramatens och dramatikern Lucas Svensson iscensättning av Barbro Lindgrens fantasivärld: Titta livet - en lek.
Det är en föreställning skapad med stor lyhördhet och känsla också av regissören Ellen Lamm och ensemblen. Ja, det är ett riktigt sprakande kalas precis så crazy och lekfullt som jubilaren Lindgren, som i år firar sin 75-årsdag. Och precis med den språkliga och poetiska ton som kan göra vilken Lindgren-fan som helst lycklig!
Här springer Benny undan sin städgalna mamma och vältrar sig i lervällingen. Här trefaldigas Sparvels osäkerhet i Sparveltrion som aldrig kan bestämma sig. Här spattar de spattiga gäddorna och här fabulerar Loranga den ena galna historien efter den andra om de vildsinta tigrarna i garaget. Men mest förälskad blir jag ändå i Emma Broomés fantastiska gestaltning av Max, som på pricken fångat det lilla barnets språk såväl som kroppsspråk. Och som, när Max slutligen efter allt (o)begripligt joller plötsligt uttalar sin första tvåordsmening, får mitt hjärta att nästan explodera av glädje.
Allt det som börjar i ett mer eller mindre kaosartat kollage utvecklar sig allt mer till en regelrätt barnlek där på scenen. En lek som rymmer den oändliga livskedjan av liv och födelse, där lilla Max slutligen får se sitt barnbarn komma till världen och där varje dag både är den första och den sista. I motsats till pjäsen som, trots min sons enträgna vädjan "Jag vill inte att det tar slut! Jag vill inte att det tar slut!", ändå tar slut - liksom det mesta här i livet.
Som tur är finns Barbro Lindgrens alla älskade barnboksfigurer och fantastiska böcker kvar att frossa i. Det är en nåd att glädjas över.
Och till Svt, som i våras sände Aziza Dhaouadis Äntligen måndag - en film om Barbro Lindgren, vill jag rikta en vädjan om att åter lägga upp dokumentären på nätet resten av detta jubileumsår - så att fler kan ta del av denna finstämda film om en av våra absolut främsta barnboksförfattare.