SOULPOP. De båda har likheter, välstädat snyggsouliga som de är. Men Daniel Adams-Ray spretar där Linnros bättre följer sin linje och Adams-Ray låter mer av Snook i sitt sångsätt och sina mångordiga texter.
Han går från ren Footloose-nostalgi i låten Svart till tankfull afropop i avslutande höjdaren Vitt, via snällt radioskval och discopop.
Textmässigt går förkärleken för ordvrängningar fint ihop med livsbetraktelserna, det är skönt att det inte längre rimmas för rimmandets skull. Det är bara att ta hatten av för ytterligare en positiv Snook-effekt.