Bara stapelvara

Och nog viskas det en hel del i Från andra sidan, och förtigs och negligeras. Persongalleriet är begränsat på mer än ett sätt; på det gamla sjukhuset som håller på att tömmas arbetar bara den personal som är alldeles nödvändig för de åtta kvarvarande lungsjuka barnen och de har alla tilldelats två och endast två uttryck: misstro och storögd rädsla.
Störstögd är Calista Flockharts nattsköterska Amy, ny på jobbet och med mediciner och annat elände från andra sidan Atlanten i bagaget, den enda som är öppen för barnens rädsla för Charlotte, "den mekaniska flickan" som bor på den sedan 1959 stängda övervåningen men nu har börjat komma ned för att bryta benen av barnen. Inte nog med att Amy har ett spöke att slåss med, hon får inget gehör hos ledningen heller. Tufft jobb.

Om filmen ändå var trovärdig inom sina egna ramar skulle man kunna svälja att både bildspråk och handling från början till slut baseras på skräckfilmisk stapelvara, men nu verkar inte ens någon av de inblandade tro på historien. Filmen är läskig, visst, på sina ställen skitläskig - men varenda gång beror det bara på att ljudläggaren fått betalt per ljudeffekt.
Mårten Markne

Bara stapelvara

FRÅN ANDRA SIDAN. Den spanska rysaren Från andra sidan larmar och står i men saknar all trovärdighet. Jaume Balagueró vill att hans film ska vara som den spökhistoria han fick berättad för sig när han som nioåring låg inlagd nio månader för luftrörskatarr - "som en viskning i örat."