Det började med att hon föddes här, 1909, sedan fadern hade fått en lärartjänst på läroverket och påbörjat sin doktorsavhandling i nordiska språk. Att familjen de första åren bodde i Skandalhuset var helt i sin ordning tyckte folk – lilla Barbro ska tidigt ha haft förmågan att väcka uppseende. Hennes mor brukade framhålla att huset hade fått sitt namn redan innan.
Efter några år flyttade familjen till nästa stora stenhus i Uppsala, Vasahuset. ”Man kunde ha blivit en liten dödsannons där.” konstaterar Bang efter att ha berättat hur hon som en tjock, glad och nyfiken treåring satt uppe i fönsterkarmen, ensam och lätt framåtlutad i det öppna fönstret, tre trappor upp över stengatan. Hennes mamma mindes det ögonblicket.
Det var också nyfikenheten som en gång drev henne tillbaka till Vasahuset efter fyrtio år. Hon kände sig tvungen att få klarhet på en alldeles särskild punkt. Var serveringsrummet verkligen åttkantigt? Försiktigt men oförskräckt ordnade hon ett besök hos den nya hyresgästen. Den obändiga viljan att få besked, att få veta, känns igen från de stora sammanhangen. Som när hon med list och uthållighet lyckades få till stånd ett möte med mahatma Gandhi, mitt under de dramatiska förhandlingarna om Indiens delning, när delar av landet stod i brand. Själv har hon förminskat sina lyckokast: ”man måste förutsätta att en journalist har tur”. (För övrigt var det inte åttkantigt.)
Barbro Alving försatt knappast ett tillfälle att framhålla Uppsala i sina texter. När FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld 1961 begravdes på gamla kyrkogården knyter hon samman hans gestalt med stadens: ”… Och samtidigt är det så förtätat Uppsala; är det en sådan vidunderlig syntes av Dag Hammarskjölds hela liv, dess ljusa början, dess laddade arbetsår, dess slut. Runtomkring honom sover svenska skalder som han kunde utantill och lärda män vilkas verk han läst. Kajorna skränar sin eviga sträva Uppsalamelodi när ärkebiskop Eidem höjer sin röst vid graven … Allmänna Sångens studentmössor breder sin vitsippsbädd kring gravens höga sten.”
Det hände att hon åkte hit också utan särskilt ärende: ”Gick bara och larvade i regndis och kom underfund med att det som verkligen hänt på de tjugo åren sen jag flyttade därifrån är att man fått lära sig att veta hut i fråga om sig själv … I varje fall var det det som kändes viktigast i min gamla Vasapark, där jag klättrade i trän i världen.”
Hennes känslor för staden är rimligen sådana som alla människor kan ha för sin barndomsmiljö. Själv hann hon bara gå några år i Magdeburg innan familjen flyttade till Stockholm. Men det är ändå lärdomsstaden som framstår som betydelsefull för henne som har beskrivit törsten och sökandet efter kunskap som den finaste sortens nöjeslystnad. Med den respekten för Uppsala, och med den typiska självironin, skrev hon: ”Det är en fin gammal stad full av lärdom, men jag flyttade i tid.”
Fotnot: Den nya biografin över Barbro Alving, liksom två samlingar dagböcker och brev anmäldes på kultursidan i torsdagens tidning.