Banbrytande utan fåfänga

Det är 2011 och fortfarande finns det folk som på allvar hävdar att killar är roligare än tjejer. Att kvinnor som sitter i humorpaneler är alibin, att komisk genialitet är kopplad till snoppar snarare än snippor.

Bridesmaids är inte först ut med att överbevisa den fördomen. Bara i Sverige har vi i generationer varit nedlusade med roliga kvinnor, från rivjärnet Dagmar Ebbesen till Mia & Klara. Men kanske kan denna monumentala biosuccé, som redan dragit in 1,5 miljarder kronor, bli den slutgiltiga dödsstöten.

Kristen Wiig spelar Annie som närmar sig 40, stukad efter en smärtsam separation och en förödande konkurs. Fattig och deprimerad tvingas hon flytta hem till mamma, samtidigt som bästa vännen Lillian (Maya Rudolph) berättar att hon ska gifta sig. Annie tackar ja till att bli brudtärna men hennes bekymmer – och att en annan väninna gärna vill stjäla hedersuppdraget – gör snart situationen ohållbar.

Årets vinnare i kategorin slentrianmässiga jämförelser måste vara den som görs mellan Bridesmaids och grabbkomedin Baksmällan. Visst, här finns en grovkornig humor som hittills varit reserverad för filmer om män, men till skillnad från Baksmällan handlar Bridesmaids om riktiga människor. Wiig som katastrofal brudtärna är både komisk och tragisk, och gör biopubliken medveten om att det är fysiskt möjligt att gapskratta med en stor klump i halsen.

Och hon bär inte filmen ensam. Bridesmaids har inte mindre än sex skickliga komedienner i centrala roller, från Wendi McLendon-Covey (Reno 911) som cynisk tonårsmorsa till Melissa McCarthy (Gilmore girls) som överviktig livsnjutare med orubbligt självförtroende. De är både utflippade och realistiska, fula och snygga, smarta och dumma.

Filmen innehåller en del äckelscener som inte passar alla (tänk matförgiftning i brudklänningsbutik), men de bidrar också till att göra Bridesmaids till en banbrytande film om kvinnor, utan fåfänga och feghet. Men mest av allt är den väldigt, väldigt rolig.