Hur kommer det sig att ni sätter upp en clownföreställning där?– Bananteatern har alltmer börjat arbeta med internationella samarbeten, eftersom vi anser att i en globaliserad värld måste även teaterkonsten utvecklas och anamma ett globalt perspektiv. Jag har tidigare turnerat med Clowner utan gränser i Indien, och förra året träffade jag i Shanghai svenska Maja-Stina Johansson Wang som skulle ha nypremiär på Staffan Göethes ”En natt i februari” i Kina. Hon bad mig att regissera föreställningen, och vi bestämde oss för att fortsätta med ett clownprojekt.
Vilka är det ni spelar för?– Vi har mest spelat för barn till migrantarbetare, som växer upp utan sina föräldrar. Vi har också spelat för andra målgrupper som vi av säkerhetsskäl inte kan berätta om, och åkt till förorter en dryg timmes bilfärd från Shanghai och spelat på skolor och dylikt som samarbetar med välgörenhetsorganisationer. En av ambitionerna med projektet har varit att hitta ett möte mellan den västerländska clownen, svensk tradition av uppsökande barnteater och Pekingopera.
Hur är det att spela clownföreställning i Kina jämfört med i Sverige?– Den publik vi har mött har i regel aldrig sett teater förut, och reaktionerna har varit överväldigande. Barnen skriker, skrattar, engagerar sig i lekarna vi leker, springer upp på scenen och dansar med oss i slutet av föreställningen. Efteråt har de sagt saker som ”jag ska alltid vara snäll mot dem som inte har någonting”.