Jag har kommit att bli allt mer irriterad över receptionen av den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui.
Kritiker suger på hennes romaner som om de vore halvlyxiga kolor i någon tysk reklamfilm. De tunna böckerna är ”hårt koncentrerade”, har ett ”bländande språk”, brukar det heta. Som om de vore fulländade små prosaverk. Som om de vore Duras, Modiano eller Willy Kyrklund.
Det sugs och smaskas.
Men romaner är inte koncentrerade bara för att de är tunna. Ibland är de rätt och slätt tunna, och det gäller några av Nina Bouraouis böcker. Som hennes senaste, "Strändernas skönhet". Huvudpersonen är en kvinna som blir lämnad av sin älskade för en annan och sedan genomgår alla de stadier av försvarsmekanismer och ritualer som lämnade människor genomgår. Författaren använder mycket trycksvärta och mycket lite av kontrasterande tomma ytor när hon färglägger arketypens förproducerade mönster, på ett språk som oftare skapar invand igenkänning än aha-upplevelser.
Och apropå språket: ett litterärt språk är inte ”bländande” bara för att det staplar kommatecken på kommatecken, bild på bild.
Ja! – Nina Bouraoui är en av samtidens mer intressanta författare, men inte för att hennes romaner är perfekta kolor. Tvärtom. När hon är som bäst, som i sina tidiga, barocka berättelser, är det med texten som med oblaten och vinet i den katolska nattvarden: den ser ut som vanligt, men dess substans är bokstavligen förvandlad till kött och blod. Eller, mindre proteinrikt och mer rakt på sak: till rent begär. Då är det en prosa som i sin vilda längtan inte väjer för något, inte ens de litterära pinsamheter som mindre modiga författare sedan skrivarskolans ABC håller på inprogrammerat avstånd: övertydligheten, överdrifterna, upprepningarna, abstraktionerna, det ymniga bildspråket, banaliteten.
Resultatet är inte perfekt – det är bättre än så. Det är lika omöjligt att acceptera som att slå ifrån sig.
Andra gånger är begäret på andra sidan orden, på väg att gestaltas av dem, eller, i värsta fall, bara beskrivas. Då är det banala banalt. Nattvarden frikyrkligt symbolisk. Övergivenheten utifrån: ”Jag kände inte längre min kropp, som om den hade genomträngts av hål; man hade förstört, knådat mitt kött.” Sorgen utifrån: ”som ett svart blod som förgiftar”.
Då kan Kärleken, som i Strändernas skönhet, beskrivas som ”två elektroner som till sist smälter samman och blir till bara en” och upplösningen som ”två ämnen vars formler verkade ha kastats om för att göra ett experiment.”