Bakom krigets kulisser

Krigets första offer är sanningen brukar det sägas. Fast det är inte bara det första och inte det enda. Förstås. Om detta handlar Clint Eastwoods filmatisering om de "hjältar²" som blev ikoner efter striderna på Iwo Jima.En av de absolut mest kända bilderna från andra världskriget är fotot, taget av Joe Rosenthal från AP, när sex soldater planterade stjärnbaneret på toppen av ett berg på ön Iwo Jima. I flera dagar hade amerikanerna försökt inta de japanska ställningarna och de skulle fortsätta i mer än en månad till. Kriget pågick ytterligare ett halvår innan bomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade det.Det krigströtta USA behövde hjältar. Och pengar. Raskt hem med de tre soldater som fortfarande levde när hemmaopinionen fick se bilden i tidningarna. De tvingades ut på turné i landet där de under publikens ovationer fick göra reklam för krigsobligationer.Det var bara det att det var fel soldater. Den första flaggresningen blev inte fotograferad på rätt sätt och det hela gjordes om ett par timmar senare. Däremot fick bilden verkligen avsedd effekt när den sporrade hemmafronten till nya offer.Clint Eastwoods poäng är inte att det blev fel hjältar, även om det är intressant nog och en bra påminnelse om att inte tro allt man ser. I stället är hans, och bokens den bygger på, tes att det inte finns några hjältar. Här finns inget glorifierande eller krigsförhärligande. Det som hyllas är enskildas påtvingade mod och humanism.De enskilda soldaterna slogs inte främst för fosterlandet eller några ideologier utan för att överleva och för sina kamrater. Kontrasten mellan de fruktansvärda stridsscenerna och de storvulna orden på hemmaplan från generaler, politiker och finansmän som själv inte utsatt sig för en enda risk är mycket träffsäkert fångat av Eastwood. Alla vill utnyttja dem för sina egna syften och inget får förstöra den så nyttiga image bilden gett. Indianen i gruppen (mycket bra spelad av Adam Beach) blir ändå gång på gång utsatt för rasism.De tre soldaterna får sina 15 minuter av berömmelse, något som formar dem för resten av livet. Alla har sitt sätt att tackla det hela. Tanken på dem som blev kvar där borta plågar dem. Ryan Philippe och de andra gör alla starka insatser i rollerna.Eastwood är duktig på att lyfta fram den lille mannen i ledet. Här blir skräck, feghet, kamratskap, stundens tapperhet och krigets hela elände tydligt. Tidskänslan i det civila är även fint fångad.Det är också skickligt filmade stridsscener. Inte för inte är Steven Spielberg med som producent och mycket påminner om inledningsscenen i Rädda menige Ryan. Det exploderar och knattrar i varje hörn av biografen och man hukar instinktivt i bänkraderna när flygplanen dånar fram en millimeter ovanför ens huvud.Däremot kunde gärna filmen kortats en del. Det tas om en hel del av både striderna och turnélivet i USA.Alla filmer som handlar om krig tar förstås tankarna till det pågående i Irak, men det verkar inte som om det är Eastwoods primära mål här.Fortsättning följer. Eastwood blev så gripen av det hela att han återkommer med i vår med Letters from Iwo Jima som skildrar det hela från Japans sida.