Badnet bättre än Dylan

På sin nya turné tar Bob Dylan­ rollen av kapell­mästare för ett band som stundtals låter som en lätt uppdaterad version av 1950-talets amerikanska dance hall-musik.Bob Dylan fortsätter att överraska, jämnt 40 år efter att han började använda elektriskt rockkomp och blev utbuad av folkpuritanerna. Men på sin senaste turné har den rebelliske ikonen sjunkit in i bakgrunden, och den svartklädde äld­re man med bredbrättad hobohatt som möter oss på Globen påminner snarare om en gemytlig showledare som prioriterar ett bra sväng hos orkestern.@3a Text:Han har slutat spela gitarr och är placerad vid ett keyboard som han klinkar förstrött på. I den totala ljudbilden hörs det som ett svagt mixat spikpiano, det är mest bara det vassa anslaget som går fram.Men hans propert kostymklädda femmannaband övertygar desto mer, lysande musikanter med något av det finaste bluescountrysväng jag hört, tätt, mjukt och välspelat.Kursriktningen stakades ut på Dylans senaste album Love and theft. I flera av de låtarna närmade sig Dylan en äldre amerikansk populärmusik, med drag av country, blues och folklig dance hall-tradition.Som för att understryka att detta genomsyrar den nya turnén utgörs scenfonden av ett stort rött draperi och en kitschig stjärnbelysning. Tankarna går till lokala scenestrader, teatrar och biografer ute på vischan.Scengestalten Dylan håller som vanligt låg profil, säger inget mellan numren och plockar lite med sina munspel. Hans sångstämma, eller det som är kvar av den, är plågsamt rosslig. Inte så att han verkar okoncentrerad, tvärtom är han distinkt och högst närvarande i frasering och rytm. Det verkar som att han trivs. Men rösten är nedsliten, att påstå något annat vore lika falskt som Kejsarens nya kläder.Detta stör mindre i de recitativa bluesrocknumren, typ It´'s alright ma (I'm only bleeding), där den kollektiva energin är huvudsaken. Andra stunder tycks Dylan vilja kompensera sina vokala svårigheter med samma förkylningshesa uppåtgående piruett, ett litet manér som präglar den knappt igenkännbara Like a rolling stone.Bandet är dock lika viktigt som Dylan, med den senare i rollen av kapellmästare snarare än frontfigur. Det bjuds på skimrande steelgitarr och smäktande slowfox, med ett örhänge som To Ramona förvandlat till countryschlager. Men också mjukt gungande bluescountry och däremellan kokande boogie, det senare i en både avspänd och pådrivande Highway 61 revisited.Det låter stundtals som en lätt uppdaterad version av 1952 års dansmusik, nånstans i den amerikanska Södern.