Alla minns vi vad vi gjorde i dag för tio år sedan. Själv hade jag just plockat sju Karl Johan-svampar, de största jag någonsin sett, med hattar som dasslock. I bilen en stund senare hördes upphetsade röster i radion mana fram surrealistiska scener från New York och Washington. Flygplan rammade tornen i World Trade Center mitt på Manhattan, människor dog i tusental. Världen höll andan, vi också.
Usama bin Laden och hans gäng fick utdelning på sitt dåd. Var civilisationernas krig nu över oss, alltså en oförenlig kamp mellan kristendom och islam, i enlighet med Harvardprofessorn Huntingtons teorier? President Bush, i rollen som Guds utsände, proklamerade kriget mot terrorismen. Själva surade vi småskuret över att behöva stå och trampa i flygplansgaten och mickla med deodoranterna i förseglade plastpåsar.
Den allvarligaste följden av Usama bin Ladens brott, var att det präglade tio år av omvärldsanalys och fastslog skräckens fantombilder. Vi fick en bild av terrorn som styrde våra tankar mot den enda vägen. Hur fel den enda vägen kan leda visade tragedin i Norge i juli i år. Islamister! skrek fantombilden, men terroristen var en blond norrman, förvirrad och högerextrem.
Tragedin den elfte september gav näring åt hatet mot muslimer. Rädslan fick ursäkta okunskap och uppenbara motsägelser. Utan att blinka blandade man ihop islam som religion med muslimska staters nationella strävanden, liksom man blandade ihop religion, kultur och enskilda individer. Muslimer som grupp skuldbelades för Al-Qaidas dåd, och enskilda muslimer avkrävdes ursäkter och fördömanden.
Samuel Huntingtons teori om civilisationernas krig kan kritiseras på många sätt. Av jordens väpnade konflikter handlar de flesta inte om religion, och det är många fler som utspelas inom en och samma kultur, t ex mellan sunni och shia. Men på något sätt fastnade bilden av alla muslimer som bakåtsträvande fundamentalister, kvinnoförtryckare och förnekare av allt roligt. Islam och demokrati förblev oförenliga storheter.
Skräcken för ”islamiseringen” av Europa har gött främlingsfientliga partier överallt, från SD och Dansk Folkeparti här hemma och i Nederländerna, Frankrike och Schweiz. Dessa partier som har intresse av att framställa relationen som låst: Islam är lika med medeltid. De kan aldrig förstå oss, och vi kan inte förstå dem. Punkt.
Så kom den arabiska våren. Man ska inte vara naiv och tro att de sociala och ekonomiska problem som präglar arabvärlden i stort nu kommer att lösas genom ett trollslag. Så är det ju inte. Men de folkliga upproren i Egypten, Tunisien, Libyen och Syrien gav det syrefattiga samtalet nya bilder!
Snabbt gick det upp för världens mediekonsumenter att ungdomarna på Tahrirtorget i Kairo inte var så annorlunda än ungdomar i väst. De ville ha frihet, utblick, jobb och en framtid. De ville ha demokrati. De satt sannerligen inte kvar i medeltiden, något deras rörelser på Twitter och Facebook bekräftade.
Tio år efter tragedin på Manhattan kan vi faktiskt ersätta fantombilderna med hoppets bilder. Vad sägs om den evigt unga, arga och optimistiska Nawal El Sadawi, åttio år fyllda?
Redan 1952 hade Nawal stått på Tahrirtorget och krävt mänskliga rättigheter. Vintern 2011 var hon tillbaka på torget igen, nu vithårig och världsberömd författare. Hon sa:
– Revolutionen har bara ett fel. Den kommer sextio år för sent!