Backyard Babies spretar på rätt sätt

Det är som att Dregen med mannar koncentrerat bandets fjortonåriga historia i dessa ultimata rockare, elva intensiva spår varav inget sticker över fyra minuter i tidslängd.Det mogna sound som Backyard Babies uppvisar på Stockholm syndrome är en smältdegel av alltifrån Stooges till tidiga Iron Maiden, mycket 70- och 80-tal, garagescenen blandat med andra generationens glamrock, glittrigt och oborstat på samma gång.Det är lätt att falla för refrängstämmorna och det tunga, lite loja groovet i en låt som Pigs for swine. Eller den långsammare One sound med ekon av knutterockarna Steppenwolf, liksom avslutande You tell me you love me you lie, som skulle kunna vara uppbyggd kring ett Motörheadriff.Och ett spår som Friends inte bara ekar Clash, nästan som en remake på Should I stay or should I go, utan framstår som rena kompispartyt med en hel drös inbjudna gäster, inklusive Nina Persson och avlidne Joey Ramone.På samma gång är det som att Backyard Babies rör sig i sitt alldeles eget universum, med en ständigt desperat och rastlös pubertal röjrock, ylande och larmig samt förvisso också något enahanda. Det är liksom samma adrenalinstänkande koncept, samma estetik rätt igenom, oavsett att tempot skiftar.Men i sin speciella nisch har gruppen nått samma självklara pondus som The Nomads i sin. Gitarrerna på Stockholm syndrome har precis den rätta spretigheten, med det rätta efterslamret i varje taktvändning. Som riffbyggare i den tyngre skolan har Dregen vuxit till en av Sveriges rockikoner, och då talar jag alltså inte om hans spektakulära yttre.