På väggen hemma i sovrummet hänger – när den inte ramlat ner bakom byrån – en skylt med ”Hon vaknade med ett ryck” i svart text mot vit bakgrund. Innan den hamnade hos mig var den rekvisita i SVT:s Babel, där den tjänade exempel på hur man inte bör inleda en roman – och jag tiggde till mig den efter att ha varit publik vid inspelningen. Jag är väldigt glad över att ha den i min ägo. Men i övrigt är jag inte så säker på att det här med studioinspelning är rätt väg att gå för Babel.
I torsdags sändes sista avsnittet i vårens säsong av Sveriges enda riktiga litteraturmagasin i teve, som i år vågade ta språnget och fläska på med en hel timme litteraturbevakning i veckan. ”Välkommen till en heltimme med Sveriges och världens bästa litteratur”, har Daniel Sjölin självsäkert mässat i inledningen till varje avsnitt. Anspråksfullt? Javisst. Men faktum är att bortsett från obligatoriskt tjabbel om att det inte går att säga något objektivt om vilken litteratur som är bäst, så har Babel den här terminen överträffat sig själva både vad gäller bredd, höjd och djup.
Endast i undantagsfall har intervjuer avslutats för abrupt, att jämföra med tidigare då snuttifieringen var en ständig källa till irritation. I dag är Babel närmast folkbildande, fortfarande med lättsam ton men man skyggar inte för vare sig svår poesi eller explicit erotisk litteratur. Det har inte gått ett avsnitt utan att jag har lärt mig någonting, vare sig det är rena fakta eller nya insikter.
Tidigare har Babelredaktionen i klimatsmart anda haft vissa restriktioner för resor och därmed också för hur intervjuer med författare utanför landets gränser kunnat genomföras. Nu verkar man ha släppt på det lite. Det är förbjudet att ens snudda vid tanken, men: tack för det! Intervjuerna med internationella författare som exempelvis Jayne Anne Phillips och Patricia Highsmith-biografen Joan Schenkar har varit en fröjd att se.
Och det är en särskild fördel de internationella författarna haft gentemot de inhemska – de har sluppit studion. För hur det än är så blir det ibland lite besvärligt när författare intervjuas inför publik. Redan i första avsnittet blev det plågsamt uppenbart att Maja Lundgren inte alls verkade bekväm med situationen. Inte alla författare klär så bra i rollen som showare som Daniel Sjölin gör. Till hösten önskar jag att Babel flyttar hem till författarna istället. Och att Eric Schüldt kliver upp ur badet och för sina filosofier till möblerade rum.