Ax förstör det hon byggt upp

I en vitmenad källarlokal vid S:t Eriksplan i Stockholm står en mängd pappersfigurer uppradade längs väggarna. Rudimentärt sammanfogade med häftapparat bildar de en oväntat vacker och oroväckande människohjord.

En vecka senare ska konstnären som skapat verket göra sitt bästa för att förgöra det. I ett tält som ställts upp utanför Moderna museet genomför Anastasia Ax en performance där hon med våldsam kraft förvandlar den sakrala stämningen till ett bläckfläckat, ylande inferno.

Damer med fina sommarkläder flyttar sig instinktivt, de lätt vernissageberusade gubbarna på andra sidan som nyss muntert ”råkat” välta en hink med färg nyktrar snabbt till vid anblicken av den kortväxta kvinna som häller och spottar bläck, river, sliter och destruerar sina skapelser.
– Jag har förstått att jag kan uppfattas som aggressiv. Men jag tror samtidigt att det där hotfulla förmildras av att jag också är väldigt utlämnad och sårbar i det jag gör, säger Anastasia Ax när vi träffas en vecka efter framträdandet i tältet.

Just den här dagen är hon helt klädd i rosa, sist vi träffades bar hon en blommig klänning. Kontrasten är stor mot den hoodieklädda, androgyna gestalten i Moderna museets tältpalats, Bucky Dome. Visst är det Anastasia Ax själv, med hela sitt personliga bagage som gör sina mörka performanceframträdanden, men ändå inte.
– Det jag gör är förankrat i mig själv, men den här uppgivenheten, aggressiviteten och frustrationen är existentiell. Det är en persona som jag går in i som jag upplever ger röst åt mänsklig sorg och smärta.

32 år gammal står hon vid randen till ett genombrott i konstvärlden. I sommar reser hon till Shanghai och Mexico City för att göra performanceframträdanden och i mitten av september flyttar hon till New York på ett årslångt Iaspis-stipendium. Vad hon förväntar sig av utlandsvistelsen? Hon väljer att inte ha så stora förväntningar –men hoppas på fler samarbeten och en större känsla av sammanhang.
– Det finns ju en performancescen i New York, den är stor. Här har jag alltid känt mig ganska malplacerad.

I konsten bearbetar hon sina och andras rädslor; rädslan för att släppa taget om tingen, om det hon skapat, om livet självt. Nej, hon är inte ovanligt rädd, snarare det motsatta. Redan som tonåring tog Anastasia Ax plats. Hon var punkare, älskade att agera och spelade en av huvudrollerna i SVT-serien Nattens barn. Men bildlektionerna i skolan avskräckte henne från, snarare än uppmuntrade henne att bli konstnär.
– De fick mig att få väldigt dåligt självförtroende, det var aldrig något jag tänkte att jag kunde göra, för jag kunde inte teckna fint. Lektionerna var så oinspirerande, de handlade inte om livet och att uttrycka sig, utan om att teckna av något och rita perspektiv.

Länge visste hon knappt vad konst var, hävdar hon, än mindre ett galleri. Men ett starkt foto- och videointresse fick henne att söka till Kungliga Danska Konstakademin i Köpenhamn och därifrån gick vägen till Fotohögskolan i Göteborg och senare Mejan i Stockholm. Då hade hennes fokus skiftat från foto och video till performance och sedermera skulptur och teckning.

Nu använder hon sig av alla sina erfarenheter i framträdandena, som oftast innehåller skulpturala inslag av gips eller papper.
– Alltid när jag har byggt upp något så tycker jag att det är så oerhört vackert. Jag tycker ju om det, känslan av att vilja kontrollera det och bevara det, den finns där naturligt. Jag är rädd för att släppa det eftersom jag tänker ”det där är ju jag”.

Men så är det ju inte, säger hon. Konstnären som står där i tältets mitt – med bläck på händerna, kläderna och runt munnen, i ruinerna av sin skapelse – upplever däremot en enorm frihetskänsla. Jaget finns inte i tingen utan i själva rörelsen.

På senare tid har hon bestämt sig för att sluta cirkeln. Uppbyggnaden följs inte längre enbart av förgörelse utan också av försoning. Den sista av dagarna i Moderna museets tält bjuder hon in till en gående meditation. Tillsammans med vanliga besökare och tre buddhistmunkar i explosivt färgstarka mantlar vandrar hon långsamt genom resterna av sin installation.
– Jag har mer och mer insett att det jag håller på med är en meditationsövning. Snarare än destruktion handlar det om rörelse, förgänglighet och tid.