Avskalad Thåström bäst

ROCK Vägen har varit lång för Joakim Thåström, från de första stapplande stegen som Rågsvedspunkare och fram till i dag. Och ändå inte. Det otyglade tonfallet, utanförskapet, går som en röd tråd genom hans produktion, fram till nya soloskivan Kärlek för dom. Thåström är alltid Thåström, den rastlöse ynglingen som vägrar ta på sig vuxenkostymen.
I dag sjunger Thåström på svenska igen, och framstår mer än någonsin som den drivne sångberättare han är. På nya skivan ges rösten, orden, stort och brett utrymme, stundtals som om han reciterade dikter över en musikalisk bakgrund som t ex i den magnifika, brustna kärleksskildringen Linnéa. Eller i den oförblommerat kärleksnostalgiska Över sundet.

Sältan, raspigheten och texternas nyktra klarsyn förhindrar dock att han blir sentimental. Inte ens när texten blir en pastisch av en rumlande sjömansvisa, med titeln Den druckne matrosens sång. Det finns en osminkad existentiell underton i Thåströms sånger som tilltalar, och det gäller även det självbiografiska öppningsspåret.

Mina invändningar rör det musikaliska, där Thåström fått hjälp av bl a Pelle Ossler och producenten Ulf Ivarsson att skapa mörktonade industribakgrunder som inte alltid känns så intressanta, utan snarare som något av standardrecept. Bäst fungerar de mer avskalade arrangemangen. Thåströms röst behöver egentligen inte mer än en akustisk gitarr.

Avskalad Thåström bäst

Thåström är alltid Thåström, och han är fortfarande en driven sångberättare. Men de mörka industribakgrunderna på nya albumet känns lite standard, tycker Ulf Gustavsson.