Merete Mazzarella: Även Pretty Woman glöms

Mot slutet av mitt första studieår - det var för nästan exakt femtio år sen - fick jag i uppgift att skriva en analys av en svensk sjuttonhundratalsdikt. När min professor som då var nästan lika gammal som jag i dag hade läst den tog han av sig glasögonen, putsade dem, tittade på mig och sa: "Lilla barn." Sen sa han inget mer.

Denna höst har jag tänkt en del på honom. Jag har hållit en textanalyskurs vid den universitetsinstitution jag för fyra år sen blev pensionerad ifrån och redan andra veckan visade det sig att det bland mina tio studenter bara fanns tre som sade sig ha hört talas om Edith Södergran. Ett ögonblick svindlade det för mig och naturligtvis kunde jag inte låta bli att berätta det för min efterträdare Ebba Witt-Brattström som - än så länge - tror att kanonkunskap och kulturarv i stort övervintrat i Svenskfinland. Men hur tänkte jag i övrigt? Jag mindes min far som brukade ondgöra sig över att jag inte kunde rabbla upp den gammaltestamentlige Jakobs söner eller stålblanka romar-citat eller ens någon enda hel dikt ur Fänrik Stål. Hans far hade i sin tur ondgjort sig över att min far inte läste klassisk grekiska. Jag försökte tänka att mina studenter kunde annat än jag. Som it, till exempel - de är ju infödda i den världen medan jag är invandrare. (Eller om det egentligen bara är turist jag är?)

De kunde mycket om nittiotalet, visade det sig, de kunde mer än jag, det var nittiotalet som varit deras formativa år: filmen Pretty Woman snarare än Södergrans Vierge moderne blev vår gemensamma referens. Vi talade mycket om den och det var genom den jag lärde ut flera litteraturvetenskapliga begrepp, bland dem begreppet allusion. Jag försökte verkligen möta studenterna där de fanns, som det heter på pedagogiska. Sen läste vi också Edith Södergran fast de blankt sa ifrån att de inte kände igen sig. Det tyckte jag var intressant för jag tror faktiskt att ännu min generation kände igen sig men nu började jag tycka att vi inte behövde stanna kvar där de fanns utan kunde komma vidare. Jag frågade inte om de verkligen kände igen sig i Pretty Woman, jag sa att man inte alltid behöver känna igen sig, att man kan intressera sig för det förflutna också för dess egen skull, att man kan visa respekt för det förflutna som en främmande kultur med främmande värderingar precis som man visar respekt för främmande kulturer i samtiden. Jag sa att nuet inte räcker till ens för den som i första hand vill förstå nuet.

Sen läste vi lite Runeberg också, av bara farten, och när kursen var slut sa jag att de skulle tänka på mig den dag - om kanske femtio år - när de stod där och förstod att en ny generation inte alls kan det som för dem är självklart att kunna. Jag menar: Till och med Pretty Woman kommer kanske en dag att vara bortglömd.