Mitt i sommaren blir storstadssuget för starkt. På någon timme har vi på nätet hittat ett billigt flyg till Berlin och är strax på väg. Ännu ett tag landar man på Tegel, dyker ner mellan huskropparna och tar stadsbuss 109 in till Kudamm, men snart är det slut. Den gamla centralt belägna västberlinska flygplatsen sjunger på sista versen och ska ersättas av det utbyggda Schönefeld utanför stadens centrum.
En timme efter landning och incheckning befinner vi oss i eftermiddagsvimlet på Kudamm. Att den gamla boulevarden denna sommar firar 125 år blir genast uppenbart. Längs de breda trottoarerna pågår en friluftsutställning i form av 125 vitriner som vittnar om Kudamms historia, om byggnader och berömdheter, kommers och kultur, myter och drömmar, elegant formgivna av arkitekten Christian Pabst och arkitekturhistorikern Sven Kuhrau.
Kurfürstendamm var till en början ridvägen ut till slottet och jaktmarkerna i Grünewald. Efter Tyska rikets grundande på 1870-talet beslutade Bismarck, tidigare tyskt sändebud i Paris, att den nya kejserliga huvudstaden behövde en representativ boulevard à la Champs-Elysées, tre-fyra kilometer lång och femtio meter bred. Sagt och gjort. I början av 1900-talet var Kudamm den borgerliga och radikala pulsådern i Neue Westen, motvikten till det kejserliga Unter den Linden på andra sidan Tiergarten. Här byggdes varuhus som KaDeWe och Wertheim, voluminösa stenhus med lägenheter på flera hundra kvadratmeter och på kaféerna satt dåtidens avantgarde, som sedan sopades undan av nazisterna.
Under det kalla kriget, när frontlinjen mellan öst och väst gick rakt genom Berlin och de båda sidorna tävlade om att demonstrera sina ideologiers förträfflighet, förvandlades Kudamm till ett subventionerat skyltfönster för marknadsekonomins överflöd, för att sedan i det enade Berlin få hård konkurrens av det nya Mitte med varuhusen längs Friedrichstrasse och alla attraktioner kring Potsdamer Platz.
Annars är det femtioårsminnet av Berlinmurens tillkomst som står i förgrunden dessa augustiveckor, föremål för såväl allvar som skämt. Vid Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie poserar turisterna tillsammans med utklädda amerikanska eller östtyska gränspoliser. Vid Potsdamer Platz där några meter graffittitäckt mur bevarats som ett slags installation kan man få sitt pass stämplat och förses med östtyska passersedlar.
Muren kom upp med blixtens hastighet med början natten till den 13 augusti 1961 och försvann nästan lika fort sedan DDR-regimen kollapsat under det folkliga trycket senhösten 1989. Ett år senare var Tyskland och Berlin enat och efter tio kunde riksdag och regering efter ett effektivt återföreningsarbete ta säte i den nygamla rikshuvudstaden. Den knappt trettio år gamla och drygt fyra mil långa muren revs och fraktades bort eller såldes i småstycken som souvenirer.
I denna stad där den dramatiska historien lever som ingen annanstans och där det vimlar av minnesmärken har även muren sitt. Uppe vid Bernauer Strasse finns sen några år det officiella minnesmärket, Berliner Mauer, ett knappt hundra meter långt gränsområde bevarat med spärrzon, vakttorn, strålkastaranläggning och detektorer och med ett ambitiöst Dokumentationzentrum, som vittnar om de offer som krävdes.