”Morgonstund har guld i mund,” skrev jag på kalligrafitimmen något av mina allra första skolår. Jag visste inte vad ”mund” betydde och jag skrev inte heller vackert för jag är vänsterhänt och då plumpar det ganska mycket när man skriver med stålpenna och bläck. Jag skrev också ”Tala är silver, tiga är guld” och ”Den som spar han har”. Man hörde ständigt ordspråk i min barndom, framför allt av riktigt gamla släkttanter. ”Självberöm luktar illa” hette det, ”Högmod går före fall”. Som tur var slapp jag ”Den man älskar agar man.” Ordspråken framstod som nedärvda, tidlösa, absoluta sanningar – också när de föreföll motsäga varandra som ”Friskt vågat är hälften vunnet” och ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”. Med tiden lärde man sig skämta med dem – ”Bränt barn luktar illa”, sa man, eller ”Man får ta sleven dit man kommer”. Men det dröjde ännu längre innan man på allvar började ifrågasätta dem. Först helt nyligen lärde jag mig att det finns en vanvördig fortsättning på ”Den som spar han har”, nämligen ”tills fan tar”. I dag är det väl snarast fortsättningen som har fog för sig.
Och i dag luktar självberöm ingalunda illa. Tvärtom tycks det vara självklart, både i CV-sammanhang och på Facebook.
I vilken utsträckning kan dagens unga ordspråk? Och är det önskvärt att de ska kunna dem?
Intressantare är noga taget andra råd man får i livet. Åtskilliga har jag fått genom litteraturen, nu senast genom Philip Teirs debutroman Vinterkriget. En ung kvinna, Eva, är på sitt ex’ bröllop och där spelas en melodi som hon med fasa känner igen som sin och exets alldeles egna, men en av hennes medgäster formulerar tröstande ett råd som han kallar ”Hanlons rakkniv”, nämligen ”tillskriv aldrig någon ont uppsåt där det är tillräckligt att förklara händelsen med dumhet”.
Det rådet tror jag på.
Jag har också fått mer personliga råd. I tonåren, när jag var som räddast för att göra något pinsamt, sa min mamma: ”Tänk på att alla andra är lika självupptagna som du själv! De är lika rädda för att bli till åtlöje som du så det är inte sannolikt att de ens ser vad du tar dig för.” Och när jag tjugo år gammal fick mitt första lärarvikariat – det var i en handelsskola – sa rektorn faderligt: ”Varje ny årskurs elever brukar jag påminna om grundregeln för all affärsverksamhet, nämligen ’Kom ihåg att allt man får in i kassan inte är vinst!’ och åt varje ny lärare säger jag ’En lärare lan lära sig mycket genom skicklig utfrågning av eleverna!’”
Men:
En dag frågade jag en ung, nydisputerad kollega vilka goda råd hon mindes.. Hon lyste genast upp och sa: ”Jag fick en gång ett så utmärkt råd av min handledare –” ”Ja?” sa jag förväntansfullt för hennes handledare är en verklig stjärna på forskningens himmel.
”Jo,” sa den unga kvinnan, ”hon sa att det är mycket lättare att få in ett täcke i lakanspåsen om man vänder påsen avigt först.”