Att ta vara på livets chanser

Jag kan fortfarande frammana bilden av den medelålders, feta Maj-Britt som sitter instängd i en lägenhet hon aldrig lämnar och målmedvetet äter sig mot den oundvikliga avgrunden, samtidigt som hon tillintetgör all hemtjänstpersonal som kommer över hennes tröskel. Skammen hon känner över att allt blivit som det blivit, skammen i att inte kunna eller ens vilja hindra förfallet.

Karin Alvtegens roman Skam från 2005 är den fjärde i raden av de böcker med begynnelsebokstaven S, som gett författaren stora framgångar både i Sverige och internationellt. Debuten Skuld från 1998, Svek, Saknad och Skugga är de övriga – och de nästan övertydligt enkla titlarna har varit utmärkta innehållsdeklarationer och bidragit till att böckerna hängt så fint ihop. De har alla lite slarvigt fogats in i kriminalgenren, trots att brott och polisarbete sällan stått i fokus. Grävandet och letandet har i stället skett i Alvtegens karaktärers inre och inte minst, i deras förflutna.

När Karin Alvtegen nu på allvar och uttryckligen lämnar den deckargenre hennes böcker ändå aldrig riktigt passat i, gör hon det med romanen En sannolik historia. Att det är ett genrebyte som sker märks knappt, förutom förstås att Alvtegen nu skildrar en verklighet som är nästan misstänkt fri från brottslighet; för den som till äventyrs skulle vara orolig bibehåller Alvtegen sin omisskännliga stil också här – att på klar, enkel prosa ta sig an stora och svåra frågor.
Helena och Anders möts någonstans mitt i livet, där de båda kommer trasiga från varsitt håll och inte alls förväntat sig eller ens önskat ett möte med någon människa som kan betyda något. Helena repar sig efter en skilsmässa samtidigt som hon driver hotellverksamhet i den norrländska by – gissningsvis någonstans utanför Sundsvall – där hon en gång var sommarbarn. Trettonåriga dottern Emelie längtar hem till Vällingby och efter sin pappa, som återvände till huvudstaden när drömmen om det enkla livet på landet inte infriades för hans del.

Anders är den framgångsrika finansmannen som inte tagit itu med sorgeprocesser från barndomen och som en dag inser att det liv han för bär på en outsäglig tomhet och meningslöshet. Han gör ett försök att göra slut på det hela genom att köra av vägen i hög hastighet, men misslyckas. Efter en kort sjukhusvistelse tar han på vägen in på Helenas hotell och blir kvar som målare och snickare. Deras respektive historier nystas upp, båda tvingas möta sådant de begravt, båda får chansen att göra om och göra nytt.

Karin Alvtegen arbetar med kända, nästan slitna, litterära teman. Uppgörelser med det förflutna, förmågan att se sanningen i vitögat och slutligen den möjliga försoningen. Det skulle lika gärna kunna falla hur platt som helst, men gör det inte. Vad som räddar Alvtegens roman från den så förhatliga klyschfällan är inte bara en fråga om språk – hon är en skicklig författare, men stilistiken är ändå inte hennes bästa gren – utan snarare om patos.

Alvtegen känner för sin berättelse och hon känner för sina karaktärer, detta är inte vilken sannolik historia som helst utan en som kräver varsamhet och omsorg.
Jag skulle vilja påstå att Alvtegen är en empatisk författare. Låter det alldeles desillusionerat att säga att det inte hör till vanligheterna nuförtiden?
Jag tror på Alvtegen, och det gör jag för att hon så uppenbart tror på sin egen berättelse. Hon tror dessutom på människans till synes oändliga chanser att börja om och göra rätt. Det gäller för Helena och det gäller för Anders, men det är ändå en av bokens övriga karaktärer som fäster sig lite mer än de andra i mig. Anna-Karin är granne med Helena och hennes ”storasyster” från somrarna i byn. Då var hon en vacker och poppis raggarbrud, i dag är hon förbittrad, frånskild och fördomsfull. Och ensam. Skvallrig och avig mot folk i största allmänhet.

Jag tycker genast om henne. Hennes liv blev inte vad ungdomen lovade, och det har gjort henne både rädd och besviken. Man stör sig på hennes dumheter och förakt för saker hon inte riktigt förstår, men hon är en helt och hållet begriplig romankaraktär och människa. Man önskar bara att det ska gå bra för henne, och när hon så i slutet erbjuds tillfälle att välja rätt väg, är det genuint glädjande och rörande. Och bilden av henne som arg, gapig och osäker är precis lika tydlig som den av tjocka Maj-Britt som skäms över hela sin varelse i Skam.