Jag är född i en vågdal. I skiftet mellan femtio- och sextiotal tar nativiteten ett riktigt djupdyk, för att inte komma ens i närheten av fyrtiotalets nivåer förrän efter 1965. Dyket är inte lika djupt som det runt 1925, men tillräckligt, skulle jag tro, för att påverka kulturlivet.
Man kan spekulera länge kring generationstillhörighet och gruppkänsla – och bara en bråkdel av de som föddes under fyrtiotalet tillhörde den vänsterrörelse som fått prägla bilden av den tid då de var unga under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Men som född i gapet mellan ”fyrtiotalister” och ”sextiotalister” har jag ofta haft känslan av att vara omgiven av tvärsäkra människor – en tvärsäkerhet som kommer av att vara många med liknande erfarenheter. De ur den förra generationen vet att de har rätt. Och vete sjutton om inte det sena sextiotalets vågtoppsgeneration verkat rätt tvärsäkra på att veta hur det ligger till de med.
Finns det något kännetecken för ”min” mellangeneration, om den alls existerar, är det kanske att man lärt sig att förhålla sig litet skeptiskt till det mesta. Det är på sätt och vis en bra utgångspunkt. Somliga skulle rent av kalla den väl bekväm.
Men de av oss som började skriva skönlitterärt under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal gjorde det i ett kulturklimat där det tidvis kändes lågt i tak. Jag syftar inte så mycket på vinden från vänster som på de ständiga kraven på entydighet och ”begriplighet”. Mer än en gång fann jag mig uppläxad av de äldre som ju visste precis hur det låg till – med krav på att ”skriva så att arbetarklassen förstod”. En hållning inte ovanlig bland fyrtiotalsmänniskor med akademisk bakgrund. Jag menar på fullt allvar att det med ”min” skrivande generation, återigen om den överhuvud existerar, kom in en ny öppenhet i litteraturen – en öppenhet mot såväl traditionen som nya sätt att skriva. Mer än en gång fick vi höra att vi krånglade till det.
Det underliga är att jag de senaste tio åren, mitt i det nyborgerliga Sverige, tyckt mig förpassad tillbaka till sjuttiotalet. Den känsla av samhällsansvar, av att vi alla hänger samman, som var den goda sidan av vänstervågen är förvisso väck. Vad som återkommit är skräcken för det sammansatta. Under 00-talet har kulturdebatten förenklats på ett nästan löjeväckande vis och livsstilsterrorn sänkt sig som en filt över landskapet. Jag känner en lätt ilning av fasa inför att SVT:s senaste litteraturprogram heter ”Hej Litteraturen”, uppkallad efter sjuttiotalets lärobok i matematik och mängdlära. (”Litteraturen” en ”delmängd” av mängden ”underhållning”?) Under något decennium har det känts som om litteraturen fått ett nytt krav på sig – inte att skriva så att arbetarklassen förstår, men så att medelklassen förstår. Vilket återigen verkar betyda att undvika det sammansatta.
Jag kastar en blick på den demografiska kurvan igen och tycker mig se att det verkar uppstå en liten lucka under det kommande decenniet. Och är det inte så att det redan känns som om det blåser litet ur ett öppet fönster någonstans, på glänt mot större sammanhang?