I hemlandet USA är Richard Ford sedan länge en etablerad författare som publicerat flera bestsellers och vunnit Pulitzerpriset. Men i Sverige kom det stora genombrottet med romanen ”Kanada”, som släpptes på svenska förra året. En tegelsten om tonåringen Dell, som blir föräldralös när hans mamma och pappa rånar en bank och hamnar i fängelse.
– Ja, jag vet inte vad det beror på. Det är en bra bok, men jag har skrivit flera lika bra böcker. Det där med vad som slår och inte är mystiskt. Det kan bero på bra förläggare som är bra på att marknadsföra böckerna eller på att det kanske inte kommer så många andra bra böcker just när den släpps. Det viktiga är bara att man inte börjar tro att man är briljant bara för att en bok säljer. Det handlar mycket om slump, säger han.
Inledningsraderna i ”Kanada” har fått så mycket uppmärksamhet att de redan känns klassiska. ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare”.
– Folk frågar hela tiden, ”varför ger du bort hela storyn redan i de första meningarna” men det gör jag ju inte. Jag ger en viss information så att jag kan få läsaren intresserad av det som jag tycker är intressant, om den övergivna pojken. I själva verket är det en klassisk narrativ hook.
Började du med de meningarna när du skrev boken?
– Ja. Det tog mig en månad att skriva de första meningarna. Jag fundera mycket innan jag kom fram till det jag ville ha, två rader som skulle säga allt det jag ville ha sagt och dra in läsaren i berättelsen och till slut gick det.
Den stora detaljrikedomen är en av anledningarna till att Richard Fords romaner älskas av många medan de stöter bort andra. Veckorna innan intervjun pratar med flera personer som hade börjat läsa ”Kanada” men gav upp ungefär halvvägs. Det är lätt att tänka sig att författaren själv skulle ha tvivlat på om han skulle komma i mål under arbetets gång, men så var inte fallet.
– Jag tvivlar aldrig om jag ska bli klar med böcker jag skriver. Det enda jag kan vara rädd för är att de inte ska bli tillräckligt bra, om jag lyckas avsluta dem på ett bra sätt. När jag var yngre hade jag problem med att avsluta saker. Jag startade massvis med saker som jag aldrig avslutade, vilket hade lite att göra med att jag är dyslektiker och att läsa och skriva gick långsammare för mig än andra. Men när jag var i 20-årsåldern insåg jag att jag var tvungen att börja avsluta saker om jag skulle komma någonvart med mitt liv. Efter det lämnar jag aldrig något oavslutat.
Man kan tycka att en författarkarriär kan vara ett märkligt karriärval för en dyslektiker, men Richard Ford menar att det hindret har gynnat honom.
– Att jag inte kan läsa och skriva snabbt har gjort att jag fått en särskild känsla för ord. Saker som man måste göra snabbt klarar jag inte alls. Jag har provat att skriva snabbt, men det blir inte bra. Jobbar man långsamt är det ett idealist jobb att vara författare.
Men att arbeta långsamt ska inte förväxlas med att det är svårt. Att skriva en roman tar lång tid för Richard Ford, men det är aldrig jobbigt.
– Jag är misstänksam mot alla författare som klagar över att skrivandet är ett så hårt arbete. Det är bara skitsnack. Sluta om det är så jobbigt och håll käften! Det där handlar nog om att de vill övertyga sina mammor om att de har ett riktigt jobb. Hjärnkirurgi är svårt. Att flyga flygplan är svårt. Att skriva är enkelt.
Tidigare i somras avslutade Richard Ford sin elfte roman ”Being Frank with you” och lämnade över skrivarstugan, ett ombyggt båthus vid havet till sin fru, Kristina Hensley , som också är författare. Att det blir någon mer roman är inte säkert.
– En del författare kan inte leva utan sitt skrivande, men det skulle jag lätt kunna göra. Det finns så mycket annat i livet att uppleva. Man kan ju inte bara sitta och skriva jämt. När man gör det så försakar man så mycket. Jag är inte kristen så för mig finns det inget liv efter detta och då gäller det att ta in det här livet och verkligen uppleva det.