Att rätta sig i ledet
KRÖNIKA. Man vill ha sin baklava. Intakt på tallriken, i fickan, skåpet eller var man nu väljer att förvara den. Och man vill känna hur den ansätts av magsafter och njuta den söta eftersmaken, kanske av honung, långt bak i halsen.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tydligast blir det i mötet med kollektivet. Att höra till och skilja sig från mängden på samma gång. För konstnärer och musiker, som mer direkt än andra lever på att definiera sin person, blir problemet direkt akut. De vill nå ut, säger de, i alla fall om de redan säljer mycket skivor, men de vill verkligen inte vara var mans egendom.
De allra flesta misslyckas. De som är bra har i allmänhet ännu tunnare röda pensionskuvert än frilansande journalister och har misslyckats i ett ekonomiskt samhällsperspektiv. Medan de som gör uselt skräp ofta drar in stålar men knappast ens inför sig själva kan få till en lögn om konstnärlig trovärdighet.
Naturligtvis finns det undantag, även om de på det stora hela är ganska få.
Den svenska artist som kanske bäst exemplifierar problematiken är Thåström, som i ett halvt sekel, eller i varje fall under en trettioårig karriär, har brottats med sin egen popularitet och tvångsmässigt försökt trycka bort publiken för att inte kramas ihjäl. Nu senast genom att byta spår från vistrubadurens till mer luddiga ljudmattor i Sällskapet.
Thåström lyckas dessutom ganska bra. Årgång efter årgång hittar fram till hans tidiga grejer och tror ett litet tag att musiken är skriven bara för dem. Han lyckas vara subkulturell markör samtidigt som han säljer. Han går i ledet, men lite snett.
Mer renodlade subkulturer är ett annat tydligt exempel. Att särskilja sig och få sammanhörighet. Individualisering i grupp.
Själv har jag aldrig sjunkit så långt ner i en subkultur att jag har anammat alla attribut och fått det där ogenomträngliga gruppkänslan som uppriktig uniformering rimligen tillhandahåller. Jag har heller inte varit scout eller gjort militärtjänst. I stället har jag rört mig lite emellan, tyckt att ren uniformering är lite naiv och samtidigt sett ut som alla andra som fåfängt försöker utmärka sig genom ovanliga t-shirts, intimtatueringar eller liknande småsaker som åtminstone för en själv kan ge ett sken av att man också går lite snett och inte bara rakt, rätt och trist.
Men plötsligt befinner jag mig på ett japanskt spa tillsammans med min sambo. När man checkar in får man en blå morgonrock som man måste bära under hela vistelsen. Och tofflor. Excersiserna är frivilliga men uniformen är obligatorisk. Det är en märklig upplevelse. Som alla andra är vi inte där för att vi tar konceptet på allvar utan mer för att varva ner, tömma minibaren och kanske le lite hånfullt åt alla som distanslöst hänger sig åt tibetansk klangterapi.
Det handlar i och för sig inte om en subkultur eftersom alla vägar ut är avskärmade. Det är mer likt en avkopplingssekt om man ska tala i sådana termer. Och jag gillar det. Förvånansvärt mycket. Rakt i ledet, sjöutsikt och gratis fruktjuice.
Dressen känns förstås löjlig till en början. Men det tar bara två timmar och 20 minuter innan vi under middagen blir provocerade av ett par ouniformerade som vågar sig in i restaurangen och stör harmonin. Var i helvete har de sina morgonrockar?
Jag vet inte vad det innebär för baklavan, om den tuggas och förlir hel, tråkigt halvsmält eller om man helt enkelt glömmer den helt och hållet, men jag börjar tro att medborgaruniformer är en lösning.