MAGNUS ALKARP: Att man aldrig kan få vara riktigt glad

Nej, jag är ingen rymdhatare. Jag tycker att den är ett tragiskt slöseri med yta, ett andefattigt mellanrum, ett idiotiskt vakuum, men hatar den gör jag inte. Sanningen är dock den att det ute i det där besynnerliga mörkret svischar förbi en oherrans massa fientliga saker - grus, småsten, stenbumlingar, klippor, ja hela bergskedjor som inte har annat i hågen än att med största precision kollidera med jorden och radera ut hela mänskligheten en gång för alla.
En av dem heter Apophis, en annan 2004 VD17 och har vi inte kolat innan dess så lär det definitivt vara kört den 16 mars år 2880, då den drygt 1,1 km feta asteroiden 1950 DA kommer att dimpa ner med en hastighet av 36 kilometer i sekunden.
Då är det definitivt game over.
Über-game-over.

Tänk att ingenting blir som man har planerat. I alla tider har människan sett det som en prioriterad syssla att rätt skåda efter de yttersta tingen. Lika självklart som att varje kultur har haft sina skapelsemyter, har det funnits en föreställning om att det förr eller senare skulle bli hasta-la-vista för gott, och även om skildringarna om katastrofens förlopp har varierat, har man varit tämligen ense om orsakerna till den: Människan och hennes ondska, hennes girighet och bottenlösa dumhet.
Stackars oss. Vi har försökt att odla vår mänsklighet. Vi har rest pyramider, byggt makalösa maskiner, skrivit bländande musik och skapat både kolosser och hängande trädgårdar - och naturligtvis var det meningen att vi skulle förstöra allt detta själva. Det ingick ju liksom i planen.
Men det fina i kråksången, det som gjorde apokalypsen så finurligt uttänkt, var ju att vi förr eller senare skulle inse dess verkliga innehåll, dess sedelärande budskap: om människan nu var den som orsakade katastrofen, så borde hon ju också i rimlighetens namn kunna förhindra den.

Det skulle ju bli ett storslaget scenario. En dag skulle mänskligheten stå inför en i högsta grad människotillverkad katastrof, något hemskt som ingen superhjälte i världen kunde avstyra. För att förhindra den krävdes krafttag - och nu när den som sagt knackade på dörren ingick det ju i scenariot att mänskligheten skulle vakna till liv och inse att så här kunde det ju då rakt inte fortsätta - men förmodligen vägrade världens ledare att göra något eftersom det skulle hota priset på olja. Ja, folk kanske rent av slutade betala sina amorteringar.
Och det var då som det stora skulle hända! Något intelligent statsöverhuvud som tidigt sett varthän det hela barkade - kanske Drottning Victoria av Sverige - skulle i direktsändning hålla ett så fint tal i FN att alla delegater plötsligt insåg allvaret i situationen, varpå de brast i gråt, omfamnade varandra och lovade dyrt och heligt att det fick vara slut på de här dumheterna. Och då i direktsändningen skulle Mariah Carey och Bob Geldof dyka upp som från ingenstans, be mänskligheten (åtminstone de som hade TV) att hålla varandra i händerna och sjunga Kumbaya-my-lord, varpå vi med tårfyllda ögon skulle titta på varandra och tänka att "vi har räddat mänskligheten, vi har räddat mänskligheten".
Så kommer det någon dum j-la sten från outer space och tar kål på oss istället!
Det är ju patetiskt.
Tänk att man aldrig får vara riktigt glad.

Magnus Alkarp: Att man aldrig kan få vara riktigt glad

KRÖNIKA. Rymden är inte som tom som man tror. Det slog mig när jag såg ett stjärnfall härom kvällen. Det var ett alldeles vanligt stjärnfall, det gick över på en sekund och inte heller den här gången önskade jag mig något.