"Att låta dansen få vara dans"

Just nu har vi två stora sociala projekt på gång inom Gottsunda Dans och Teater. Det ena heter Gottsunda Sisterhood, med målet att få tjejer i Gottsunda att engagera sig mer i föreningslivet. Det andra kallar vi Mentorsprojektet, där artisterna i vår professionella ensemble, vid sidan av att vara dansare och skådespelare, också är mentorer för var sin kille eller tjej. Idén är att försöka fånga upp all den kreativa energi som finns i Gottsunda och göra något konstruktivt av den.

Det började med fyra killar och nu ska ensemblen utökas med två tjejer, som också ska ta sig an var sin adept. Vi har sett att det finns behov, men naturligtvis är mentorskapen också berikande för oss.

Mötet med ungdomarna skapar dynamik och det sociala engagemanget i området ger en positiv anda på och runt hela teatern.

I vår verksamhet finns ett slags ”communitytänkande”, där teatern har en lokal förankring och försöker suga upp det som är viktigt för människorna i området. Till hösten drar vi till exempel igång ett projekt där vi kommer att samla in Gottsundabornas egna berättelser, vilka författaren Annika Boholm sedan ska skriva in i Strindbergs pjäs Stora landsvägen – med premiär nästa vår.

Jag har tidigare ofta arbetat på liknande sätt. Då har jag utgått från en grupp barn eller ungdomars rörelser eller tankar kring något som engagerar dem – och sedan gjort en föreställning utifrån det.

Ändå skulle jag själv inte säga att min konstnärliga drivkraft är vare sig politisk eller social.  På sätt och vis blir väl all konst politisk när man placerar den i en konkret verklighet, men politiken är inte incitamentet för mig som koreograf. Min stora drivkraft är lusten och nyfikenheten. Det konstnärliga arbetet måste drivas av konstnärligt engagemang i första hand. Nyttoaspekterna är en bonus. Det är viktigt att hålla isär de begreppen.

Definitioner är något som diskuteras livligt på Gottsunda Dans och Teater. Också frågor kring var gränserna går mellan till exempel dans och teater. Under min ledning har det blivit mer dans, eller kanske just mer av kombinationen, ett slags dansteater eller helt enkelt scenkonst. I våras undersökte vi i flera föreställningar relationen till kroppen. Vilka kroppar som ställs på en scen har alltid intresserat mig. Varför ser man så sällan åldrade dansare? Eller överviktiga?

Kroppen har ofta varit föremål för politik och exploatering. Och för många kan relationen till kroppen vara laddad. När man jobbar med dans är kroppen ett arbetsredskap, ett instrument som förmedlar form, linjer och dynamik. Det ger ett annat förhållande.

I mötet med en publik uppstår betydelser och publiken har stort tolkningsföreträde när det gäller dans. Ett tolkningslager kan vara politik, men det finns alltid många tänkbara lager. Och det finns inga rätt eller fel, din upplevelse är din egen. Konst, för mig, är på det sättet alltid tillåtande och öppen.

En möjlighet, när man ser på dans, är ju också att lägga förståelsen och tolkningarna åt sidan och bara gå med i flödet. Att låta dansen bara få vara dans och kroppen bara vara kropp! Så här ser den ut, så här är den. Det här kan den göra. Den är vacker eller ful, härlig, konstig, rolig eller vad den nu är – men den är.