"Att kämpa tills händerna blöder och ryggen värker"

”Böcker, litterära texter, kan inte förändra världen.” Det blev tyst i klassrummet. Där satt vi tjugo skrivarkurselever och förundrades över orden föreläsaren sa. Jag minns tystnaden, det tigande motståndet: ”Du har fel” andades det. Vi hade var och en någon gång drabbats djupt av något vi läst. Antagligen var det därför vi satt där.

Märkligt egentligen när man tänker tillbaka att man så tvärsäkert förnekar den litterära textens möjlighet att påverka. Det är klart att det är svårt att förändra en vuxen människas liv. Men om man tänker efter blir vi som passerat tonåren med minuter eller decennier också påverkade av det vi läser. Visst, vi är ofta mer kritiska men vi har förhoppningsvis inte tänkt klart. Vi snappar antagligen upp lite här och lite där och låter oss inspireras.

I ett häfte som jag påbörjade i tjugoårsåldern, för 25-30 år sedan, skrev jag upp en hel del av det jag läste under ett decennium. Mest romaner. Det bränner till i det när jag bläddrar förbi anteckningen om Ernest Hemingways Den gamle och havet (1952). Så här står det: ”Läs den om och om igen. Här finns en kraft som vi alla strävar efter. Att kämpa tills händerna blöder och ryggen värker för det man vill. Läs den om du känner dig nere. Den är ett bra plåster. Hemingway har i flera böcker antytt denna önskan: kraften att leva fullt ut.”

Jag tror att min utgångspunkt för den starka dragning till Den gamle och havet var att jag kände att jag inte hade några tydliga mål i livet att sträva efter. Jag minns ett samtal med en vän i vilket vi båda längtade efter något att brinna för. Jag tror att många känner igen sig. Man har massor med energi och tid men vet inte riktigt vad man ska satsa på. Målen är högt ställda.

Hemingways Den gamle och havet ingick inte i min gymnasiekurs i svenska som den gör för många. Kanske var det bra. Inget kan vara så förödande för läsning som en alltför styrd tolkning. Personliga, lite lösa tolkningar hör den unga läsaren till. Dessa är, för den som läser, förstås mycket viktigare än de strikt relevanta.

En av de lärda läsningarna menar att Den gamle och havet är en allegorisk berättelse om Hemingways eget författarskap som, märkt av ett spritmissbruk, på senare dagar avtog i pregnans och styrka. Det är egentligen inte alls märkligt, han blandade friskt in sina erfarenheter i sitt skönlitterära skrivande. Men när man läser in biografiska tolkningar förminskar det ofta texten. En annan vanlig tolkning handlar om den enskilda människans oövervinneliga kraft att stå emot det som hotar henne. Men den täcker inte heller in det som var viktigt för mig.

Vad jag tog mest fasta på när jag läste berättelsen för länge sedan var fiskaren Santiagos starka vilja att fånga en stor fisk och ta hem den. Han hade gått ut i 84 dagar utan att få något nämnvärt med sig hem. Men han ger inte upp. Han har sitt mål klart. Han vet vad han vill. När han får fisken på kroken finns det ingen tvekan om att han ska ta upp den och bärga hem den. Det trots att det innebär stora faror. Dessutom kommer det inte att ge mycket i pengar. Det kändes förbannat bra att läsa det, just då, i unga år.

Men när jag i dag läser om berättelsen ser jag en del problem i den gamle mannens envishet. Han kämpar så att kroppen värker och händerna blöder. Han tar hem sin fångst. Men vad har han egentligen vunnit? Att leva fullt ut innebär så mycket mer än att envist sträva efter det man vill. Santiago hade varit otursförföljd länge. Kom detta sig av att han hade satt sina mål för högt? Om jakten på status överskuggar livet, vad är det då värt att sträva efter?

Hemingway skapade en myt omkring sig själv. Den handlade om honom som äventyrare – hårdhudad och stark. Bakom det fanns en människa. Han sägs bland annat ha varit mörkrädd och livrädd för döden. Kanske är det så att utan ambitioner framstår vi som lite mer mänskliga. Efter Santiagos hårda kamp skildrar Hemingway när fiskarens vän pojken Manolin kommer för att se till honom: ”Han märkte hur trevligt det var att ha nån att prata med istället för att bara prata med sig själv och havet.” Kanske är det en början på en omvärdering: mänsklig samvaro blir viktigare än strävan och hög status. Frågan är väl bara om man kan göra den insikten utan att ha erfarenheten?