Att försöka duger inte
KRÖNIKA. Tillsammans med Billy Corgan i Smashing Pupkins misslyckas Sebastian Johans med att återskapa ett förgånget 90-tal. Och kommer till slut fram till att det är skönt att bli äldre.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det regnar snöblandat utanför och inne på Hovet har scenen placerats mitt i rinken istället för i kortändan i fåfäng förhoppning om att det inte ska märkas att biljettförsäljningen gått sämre än väntat.
På scenen står en ilsken Billy Corgan tillsammans med spillrorna av 90-talsstorheterna Smashing Pumpkins och svingar en gitarr ovanför huvudet. Billy spelar riff efter riff i ett evighetslångt heavy metall-potpurri som han spontant har satt in som extranummer för att straffa publikens ointresse för bandets nya skivor. Då och då fastnar han i en stillastående pose framför en förstärkare med guran lyft mot himlen och ryggen mot publiken medan en ljudtekniker med ponnysvans krämar ut det mesta möjliga ur en dyr effektbox samtidigt som han högst antagligen tuggar på ett halvt paket Juicy Fruit som han valt för att det inte innehåller någon fjollig xylitol.
Senast jag såg Smashing Pumpkins på Hovet var det knökfullt och jag tryckte mig mot staketet allra längst fram. Lyckligt salongsberusad på en kombination av vitt vin och hjortronlikör, eller något annat äckligt, trodde jag fortfarande att arenarock kunde förmedla någonting av livets väsentligheter. Det trodde Billy Corgan också, och han var snudd på gudomlig och inne i ett framgångsrus som klädsamt sur talesman för en kommersiell postgrunge-rörelse av amerikanska band som bara förenades av att vara placerade i en hylla med beteckningen "alternative rock" i stora butiker som ännu inte tvivlade på att skivförsäljning var framtiden.
Idag går jag sällan på arenakonserter. Konserter med fler än 500 åskådare är i allmänhet vämjeliga och även om de är bra kan man lika gärna se dem på tv. Men jag ville gå på en konsert med min syster som är under 18, vilket begränsar urvalet ganska kraftigt. Och jag har ju en historia med Smashing Pumpkins.
Det är inte heller rakt igenom uselt, det är först på slutet som hårdrockspastischerna blir outhärdliga. Då och då blixtrar det till, främst i några äldre låtar.
Men det känns väldigt obekvämt att sitta och vänta på gammalt material. Stora delar av publiken är i min egen ålder och flertalet verkar vara där med barndomsvänner och innan konserten hör jag att många öldoftande brölar om den gamla goda tiden och högljutt minns när de piercade sig i bröstvårtan, eller i varje fall tänkte göra det, på Hultsfredsfestivalen -96.
Avståndet mellan oss och alla de som tvångsmässigt skriker "Alice, who the fuck is Alice" så fort de ser en trubadur minskar oroväckande när vi ivrigt ropar efter låtar som femton år tidigare fick pris på MTV music awards.
Vi längtar efter de gamla hitsen, vi skiter i det nya, vi vill ha det vi kan, det vi känner, det var bättre förr. Vi faller, vi har fallit. Låt oss festa som om det var 1999! Eller ännu hellre 1995.
Billy har på sig en silverfärgad klänning som han har sparat sedan det begav sig. Klänningen ska se futuristisk ut på ett sätt som påminner om hur Riesens chokladreklam vill få betraktaren att intensivt önska sig vara medlem i en blond sydtysk kärnfamilj där alla leende pratar med en dubbad diskrepans mellan ljud och munrörelse. Billys klänning är inte vald för att den är fin, eller för att leka med genusmarkörer och spotta könsmaktsordningen i ansiktet. Tvärtom, den är vald för att visa att Billy har så mycket kuk att han kan förvandla vilken klänning som helst till en testosteronstinn kilt.
Det är behagligt att äntligen komma ut i regnet efter konserten. Det är som att återvända till nuet efter att ett par timmar ha varit förlorad i en gotisk serieroman där jag, Billy och ett tusental andra har lekt tidsmaskin och försökt återskapa ett ögonblick då vi var yngre, vackrare, bättre. Det fungerar inte att låtsas. Det är skönt att bli äldre.