Maria Ripenberg: Att födas i den gyllene buren

En torsdag i februari föds en liten flicka i norra Stockholm. Allt går bra, föräldrarna är överlyckliga. Barnets far meddelar stolt att den nyfödda är sötast i hela världen, samt en dryg halvmeter lång. Flickans födelse kommer även att meddelas släkten i Ockelbo.

Där slutar nog likheterna mellan vårt barnbarns födelse på Danderyds BB nionde februari och en annan liten flickas, på Karolinska sjukhuset, två veckor senare. Jag vet inte hur föräldrarna till det sistnämnda barnet tog sig till BB, men min dotter och svärson väntade på en taxi som aldrig kom, och måste, efter att ha stått i kylan på trottoaren i förorten med värkarbete och packning, ta hissen upp till tvårummaren igen för ett nytt försök. Men det är förstås ljuvligt att kunna få härbärge på ett BB-hotell för 300 kronor per natt, när man inte har slott och full uppbackning därhemma.

Monarkin är dock inte bara en udda svensk företeelse ur ett klassperspektiv. Det är lätt att räkna ut vilken av de båda nyfödda flickorna som kommer att få tillgång till flest demokratiska friheter. Jag tänker exempelvis på sådan vardagsmat som yttrandefrihet – en kronprinsessa/drottning får ju inte uttala sig hur som helst om vad som helst.  Ej heller omfattas hon enligt successionsordningen av religionsfrihet, medan mitt barnbarn, som alla andra icke-kungliga svenska medborgare, kommer att kunna välja religion och församling – eller ingetdera. Regenten måste ”alltid … vara av den rena evangeliska läran” enligt den Augsburgska bekännelsen. Det mest uppseendeväckande är att denna bekännelse rent av fördömer ”muhammedaner” och andra ”kätterier” (se Håkan Holmbergs ledare i UNT 28/3). Den medlem av kungafamiljen som inte ansluter sig till denna, blir utesluten från all successionsrätt.

Det vore alltså problematiskt på flera sätt om en tronföljare blir kär i en muslim, jude eller katolik. Vilket förstås är helt oacceptabelt när det gäller en symbol för en demokrati med religionsfrihet.

Mitt barnbarn kommer också att kunna tågluffa och backpacka vart hon vill, medan kronprinsessan Estelle måste fråga mamma om lov för minsta utlandsresa: ”Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap och samtycke.”

Samma grundlag stadgar att prinsessan Estelle inte får gifta sig med vem hon själv vill – om hon vill bli drottning: ”Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande.” Det framgår inte vad som händer om hon skulle vilja gifta sig med en kvinna. Och kan hon vara sambo? Särbo? Delbo?

Det är alltså hårda bandage för somliga familjer i ett fritt och demokratiskt land. De föds faktiskt in i en segregerad, hårt reglerad och begränsad kultur med urgamla seder. För sin egen överlevnads skull, märk väl!

Integration pågår dock – vilket kan undergräva monarkin på sikt. För sådan är paradoxen, att normala demokratiska friheter och ”vanliga” beteenden vittrar sönder kungahus. Det har skett i många länder, men Skandinavien har behållit sina anakronistiska reservat, livligt omhuldade av till exempel Aftonbladet och SVT.

Äktenskapsfrågan är en sida av saken. Uppenbarligen verkar det för kungen själv ha varit mer kontroversiellt att dottern blev kär i en framgångsrik entreprenör från Ockelbo än att det för hans egen del klickade med en olympisk värdinna från Heidelberg.

Men det var ändå värre förr. Om kung Gustav VI Adolfs tronarvinge prins Bertil valt att gifta sig med icke-kungliga Lilian Craig hade han tvingats avstå från arvsrätten.

Bertil och Lilian var tvungna att vänta ända till dess Carl XVI Gustaf blivit kung. Andra prinsar, som Bertils bror Sigvard, valde att avstå prinstitlarna för att kunna gifta sig. Enligt dåvarande successionsordning förlorade Sigvard både titlar, apanage och ordnar.

Victoria är den som tagit integrationen på fullaste allvar. Hon har ofta synts promenera i Ockelbos vackra omgivningar vid besöken i svärföräldrarnas villaområde. Detta borde ändå ge kungahuset en ny sorts styrka.

Men när kung Carl Gustaf hamnar i blåsväder, och tvingas dementera påståenden om känsliga bilder och uppgifter, sker en ”privatisering” av kungahuset som direkt försvagar dess ställning. Det säger Thomas Lindkvist, professor i historia i Göteborg i en intervju på sr.se. ”Sådana här saker hade inte kunnat göras mot tidigare monarker” … ”kungahuset blir en kändisfamilj bland många andra”.

En kändisfamilj som dalar från sin upphöjelse – men behåller sina ofriheter och sin segregation. Prinsessan Estelle får väl åka till Norrland och vara sig själv för en stund. Kanske springer hon på någon jämnårig flicka som också hälsar på släkten. I Ockelbo.