Återigen snuddar kulturdebatten vid det notoriskt komplicerade men ack så intressanta ämnet popmusik och politik. Det började med en krönika av DN:s Maria Schottenius. Ett besök på Abba-museet fick henne att reflektera över 70-talets ideologiska attacker mot gruppen, och i förlängningen mot popmusiken i stort. ”Kan någon förklara för mig varför vänsterrörelserna, som förväntas stå på folkets sida, alltid bekämpat den populära kulturen? Den musik som folk har gillat, de melodier som gått hem i de breda lagren, har varit ett starkt hatobjekt för vänstern”, skriver hon bland annat. Det är svepande och tendentiöst uttryckt, men visst finns det en tradition i vänstern av att vara kritisk till ”den musik som folk har gillat”.
För att förstå varför kan det vara värdefullt att återvända till den tyske, marxistiskt inspirerade filosofen och sociologen Theodor W Adorno. Existerar det över huvud taget en verkligt kritisk populärmusik (i bred mening)? Och i så fall – på vilket sätt? För Adorno, som faktiskt var en av de första att ta populärkulturens ideologiska dimensioner på allvar, är den andra frågan överflödig, eftersom svaret på den första är nej.
Under 40-talet skriver han tillsammans med Max Horkheimer den moderna klassikern Upplysningens dialektik (1947), i vilken ingår ett beryktat kapitel om den framväxande populärkulturen – eller ”kulturindustrin” som de hellre kallar den för att skingra föreställningen om att det skulle handla om någon från folket spontant uppstigande kultur.
Den ovanifrån pådyvlade kulturindustrin, representerad av populärmusiken såväl som Hollywoodfilmen, hindrar med sina standardiserade produkter utvecklingen av autonoma, självständiga individer, som medvetet gör egna bedömningar och fattar egna beslut, menar Adorno. Det är inte produkternas budskap som han i första hand vänder sig emot. Nej, det stora problemet är formen, som upplöst alla inre motsägelser och komplex för att friktionsfritt låta sig konsumeras. Faran med kulturindustrin ligger i att den naturaliserar och fixerar verkligheten.
”Konsten” däremot har en motsatt funktion, nämligen att göra oss uppmärksamma och sensibla. Den visar oss att ingenting är givet, att världen är vad vi gör den till. Som han skriver i Minima Moralia (1951): ”I ett nötskal – konstens uppgift är numera att bringa kaos i ordningen.” Om kulturindustrin i grunden är reaktionär eftersom den upplöser människors självständiga tänkande, så är konsten i stället samhällets viktigaste, kritiska instans, menar Adorno. Inte på grund av vad den säger, utan i sig själv. Det verkliga konstverket är nämligen i motsats till kulturindustrins formaliserade produkter formellt mångtydigt och komplext, konstituerat enligt sin egen inre logik, och därför per automatik ett motgift mot maktens och marknadens sövande, förenklade berättelser.
Om Adornos avfärdande av hela populärkulturen i dag ter sig hopplöst förlegad (efter hans död kom det postmoderna paradigmets uppvärdering av populärkulturen och myndigförklarandet av dess konsumenter) så är däremot hans modernistiska föreställning om konstens kritiska funktion högst levande i den estetiska, inte minst litterära, samtiden.Det handlar framför allt om insikten om att formen aldrig är objektiv – allra minst när den ger sken av det.
De politiska samtidspoeterna – som Johan Jönsson, Lars Mikael Raattamaa, Ida Börjel och Katarina Frostensson för att ge några exempel – har tagit konsekvenserna av det och ägnat 00-talet åt att formulera en ny sorts politisk poesi, fri från alla slagord. Fokus har riktats från språkets innehåll till dess materialitet: trycksvärtan, ljudvågorna. Man har plockat isär språket och därmed de hierarkier som döljer sig där. Det centrerade jaget har ersatts av ett brus av röster. Envägskommunikationen mellan poet och läsare har brutits upp. Ja, själva formuleringskonsten och uttrycksfullheten har misstänkliggjorts som besläktad med reklamens påträngande närgångenhet.
Ansatsen att vidga och fördjupa förståelsen av konstens kritiska funktion är riktig. I en tid då politiken avideologiseras och döljs bakom mörkt tal om förnuft, ledarskap och regeringsduglighet, samtidigt som klassklyftorna växer och främlingsfientligheten normaliseras runt om i Europa, räcker det inte med att ersätta en verklighetsberättelse med en annan. Själva formulerandet av berättelser, de må vara litterära, visuella eller musikaliska, måste främmandegöras och avslöjas för vad det är: inte naturligt eller förnuftigt utan ideologiskt.
Många har på senare tid efterlyst en ny politisk musik. Inte minst höjdes röster i samband med upploppen i England för ett par år sedan. Kritikern Andres Lokko mindes den radikala punk som hade ackompanjerat kravallerna trettio år tidigare, och jämförde lakoniskt med den ytliga musik som i dag toppar samma försäljningslista. ”Gör popen politisk igen”, uppmanade i sin tur artisten Billy Bragg i Aftonbladet.
Uppropet är välkommet. Till skillnad mot den avantgardistiska konsten och poesin når popmusiken alla klasser. Den om något har möjlighet att verka som grus i ett välsmort, hegemoniskt maskineri. Men i så fall räcker det inte att, som vänsterdebattörer ofta gör, efterlysa politiskt medvetna texter. Man måste diskutera formen. Hur motståndskraftiga är punkbandets, hiphopgruppens och reggaeartistens radikala uppmaningar när riffen, beatsen och melodierna för länge sedan inkorporerats i reklamens teckenvärld, tömda på innehåll och perfekt anpassade till den okritiska konsumtionsideologi som var tänkt att ifrågasättas?
Adorno hade delvis fel. Visst – popmusiken, även den ”samhällskritiska”, är alltför ofta en menlös kulturindustriell produkt. Men den kan också vara stor konst. Må den bringa kaos i ordningen.