Maria Ripenberg: Att bli diktator i sin egen diktatur

Människor har i alla tider försökt skydda sig mot det som de betraktat som hotfullt genom att bygga murar. Murarna förstärker i sin tur känslan av hot och signalerar att där finns något att stjäla eller attackera respektive försvara.

Myten om vi-och-dom riskerar att växa för varje mursten.

Murar kan också stänga in människor lika mycket som de stängt andra ute. I Berlin gällde dödsstraff utan rättegång om man försökte ta sig över muren till anhöriga och vänner på andra sidan – prickskyttarna siktade och sköt.

En diktaturregim kan göra ett helt land till ett fängelse. 1981 var jag på resa i Sovjetunionen. Vi var tvungna att resa i grupp med av sovjetiska staten godkänd reseledare samt dito guide/tolk, vilka följde oss till förutbestämda turistmål. På Moskvas gator rullade skåpbilar målade med texten ”PROPAGANDA”, vars megafoner ropade ut de senaste ”sanningarna” enligt stat och parti.

Hotellets tv visade nyheter om den senaste femårsplanens ”rekordskördar”, sedan bilder av upplopp, strejker, kravaller och ”dekadens” i Väst. Sovjetdiktaturen ville framstå som den mysigaste, rikaste och tryggaste platsen på jorden.

Jag tänkte på de där propagandabilderna, när jag härom sommaren var på ett internationellt medieseminarium som diskuterade nyhetsbildernas genomslag i Internets globala värld. Efter publiceringen av Mohammedkarikatyrerna i Jyllandsposten blev det ju ordentligt bråk på sina håll.

På tv fick vi gång på gång se bilder på högljudda demonstranter och vilt skrikande och hoppande flaggbrännare. Medieforskarna konstaterade dock att de bilder vi matades med inte alls representerade reaktionerna runt om i världen. De var bara utsnitt ur i en lokal kontext från få ställen.

Men aktiviteter vid ett inzoomat gathörn i Pakistan eller ett torg i London skulle få oss att tro att ”hela den muslimska världen” var i hejdlöst uppror! I själva verket var det inte en endaste protest i flertalet länder med stora muslimska befolkningar, som Indonesien, Indien och Egypten. De ”dokumentära” bilder som kablades runt i världens medier gav därför en ungefär lika skev verklighetsbild som skildringen av ”väst” i sovjetisk tv 1981. Detta fick mig att reflektera mycket över hur vi journalister handskas med sanningshalter och proportioner.

Det är nämligen lätt att skapa förljugenhet bara genom att inte ta sig tid att tänka och reflektera – även om avsikten inte är att förvränga. Och genom att förstärka förljugenheten med fler, liknande utsagor, kan människor så småningom slå fast ”sanningar”. I ett fritt samhälle går det förstås att ifrågasätta dessa och argumentera för andra synsätt. Men i diktaturen är detta förenat med livsfara.

I Moskva 1981 besökte jag bland annat Komsomol – det kommunistiska partiets ungdomsorganisation. En av tjejerna där formligen attackerade mig med den svenska självmordsfrekvensen – ”bland de högsta i världen” sa hon: ”Varför tar svenskarna livet av sig?”. Om den långt högre självmordsfrekvensen inom östblocket hade hon förstås inte en aning. Jag fann det lika gott att inte argumentera – sanningen var ju omöjlig då den var farlig.

Inom oss smider vi alla själsliga stängsel av olika omfång, som skärm och skydd från det vi inte tror oss klara av att hantera. Människan kan ibland vara sin värsta fiende och motståndare, och hon kan (oftast omedvetet) göra sitt eget liv till ett fängelse – eller åtminstone ett starkt avgränsat territorium.
Innanför sin egen barriär kanske man försöker tämja sitt kaos genom att se till att få sina ”sanningar” bekräftade av personer som tycker sig behöva liknande ”sanningar”. Och sedan kan man gå på i ullstrumporna, utan att någonsin behöva närma sig verklighetens svindlande avgrunder av komplexitet och oordning.

Verklighetens gråskala har vaskats till en svartvit livssyn. Man kan både bildligt och bokstavligt mura in sig i sin kammare med en dator, för att kunna leva i en ”sann” värld bland väl valda ”sanningar”. I det allra värsta scenariot har datorns ägare blivit sin egen diktator i en egenhändigt uppfunnen ”diktatur”.

Den omvända bilden är de fritänkande författarna, bloggarna och journalisterna som befinner sig i verklig ofrihet. De är insnärjda i diktaturregimers taggtrådsnät och söker, inte utan risk, frihet för ordet genom internet.

I sommar har Svenska PEN startat Dissidentbloggen för att försöka "ta tillbaka det demokratiska försprånget". Bloggen publicerar texter som diktaturerna vill radera. Människor måste kunna berätta vad som sker utan förvanskning, förljugenhet och censur. Internet har visserligen stuckit allt större hål på de mest hårdföra diktaturer – men dessa slår tillbaka allt vad de förmår.

Med hjälp av teknikens utveckling byggs nya avancerade väggar. Ordet måste förses med vingar så att det alltid kan flyga högre och ge människor all den kunskap som gör murar överflödiga.