Ur askan av ett sönderbombat och krigskuvat Japan reste sig ett ärrigt monster med ett enda mål – total förstörelse. Godzilla, eller Gojira som japanerna kallar besten, kom med filmen ”Godzilla” från 1954 att symbolisera den kärnkraftsdemon som härjat Japan genom bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.
Den amerikanska ockupationsmakten tillämpade sträng censur, och pressen tilläts inte publicera några bilder från bombade områden förrän efter ockupationens slut 1952. När den japanska fiskebåten Lyckliga draken två år senare råkade hamna i USA:s hemliga testområde för vätebombsprover, anade heller inte besättningsmännen att det ljussken som bländade dem skulle leda till svåra skador och en persons död.
1954 års ”Godzilla” spelades in bara några månader efter incidenten och kopierade rakt av händelsen i inledningen – fiskemän på tur ser plötsligt och farligt ljussken. Bara att i det här fallet är hotet ingen atombomb, utan istället Godzilla. Kritik mot filmen till trots för att ha plagierat en tragisk händelse, kom den filmiska realismen att ge ytterligare verklighetsdjup åt Godzillasagan.
Ärren på monstrets kropp ansågs likna de ärr japaner fått genom skador från radioaktiv strålning, och ur Godzillas käftar kom strålar av radioaktiv eld likt de som härjat nationen några år tidigare.
Att i filmen besegra det urtidsmonster som väckts ur djupen genom atombombstester, blev för den japanska nationen en filmisk katharsis och en visuell flykt från krigets förödmjukelser. Visst gjordes det en mer ”realistisk” spelfilm om Lyckliga drakens öde, men den mytifierade Godzilla visade sig ha långt starkare genomslagskraft.
28 japanska Godzillafilmer har det blivit under åren, plus två amerikanska samproduktioner och Hollywoods generellt bespottade ”Godzilla” från 1998 – att som Roland Emmerich stöpa om Godzilla till en mer ödleliknande och dessutom äggläggande version togs inte nådigt emot av Godzillakännare.
Och den 14 maj gör alltså Godzilla comeback, i en reboot som på förhand ter sig trogen den japanska förlagan. Likt de stadigt växande skyskraporna har även Godzilla växt med åren, från ursprungliga 50 meter till dagens 107 meter. Och även om kärnkraftsskräcken inte ter sig lika gastkramande nu som för sextio år sedan, finns den ändå där.
Det räcker bara med en titt på dokumentären ”Into eternity” från 2010, där framtidens slutförvaring av radioaktivt avfall diskuteras med iskall precision, för att inse att frågan om framtidsmonstret finns kvar. Det som - likt Godzilla - ska vila i underjorden och inte får väckas.
Subtrahera monstret från handlingen i ”Godzilla”, och vi får ett scenario med en ödelagd storstad och radioaktiva lämningar. Inte fullt lika orealistiskt väl? Och kanske är det just det som gör Godzillas uppenbarelse så skrämmande. Framtiden, den möjliga eller den ofrånkomliga.