Atmosfärrikt Pariscollage

Fyra år har inspelningsprojektet tagit och filmen invigde bland annat en sektion i årets Cannesfestival, Un certain regard.
I sjutton små novellfilmer berättas om olika former av kärlek, men också om död, ensamhet och längtan, bland alla de människor som kan finnas i staden, bofasta, turister, gästande släktingar eller studenter.
1860 indelades Paris i 20 arrondissement, vilket ungefär betyder stadsdelar. Man kan säga att varje novellfilm utspelas i en speciell stadsdel. Därmed inte sagt att filmen verkar vara bekostad av franska statens turistbyrå. Bröderna Cohen lämnar till exempel aldrig tunnelbanestationen i sin turisthumoristiska betraktelse Tuilerierna. Lika lite som Gena Rowlands och Ben Gazzara lämnar finkrogen i Frédérc Auburtins och Gérard Depardieus bidrag Latinkvarteren.
Klassisk skräckromantik kan ses Vincenzo Natalis Quartier de la Madeleine, där Elijah Woods ryggsäcksresenär möter en äkta vampyr. Skräckfilmsmästaren Wes Craven bjuder denna gång på en välvillig gengångare i sitt bidrag, Kyrkogården Père-Lachaise. Alla dessa har kärleken som grundackord i upplägget.

Ett återkommande tema i flera av filmerna är också skådespeleri. Flera av filmernas rollfigurer är skådespelare, som Natalie Portman i Tom Tykwers lilla rara kärleksberättelse Fabourg Sant-Denis, eller Maggie Gyllehaals filmaktris som snortar kokain under en kostymfilminspelning, vagt medveten om att hennes langare är förälskad i henne i Olivier Assayas Quartier des Enfants Rouges.
Det är själva staden och dess atmosfär som har huvudrollen. Bitar av liv serveras, några historier med ett prydligt slut, andra med mera öppna ändar, en del med humor och somligt med allvar. De flesta filmskapares språk kan man känna igen från deras långfilmer, som Tykwers ryckiga filmade undertexter, Gurinder Chadhas kulturöverskridningar och Gus van Sants sätt att liksom sätta kameran på axeln på en av aktörerna.

Några av filmerna är förvånande bleka. Som Nobuhiro Suwas Place des Victoires, där Juliette Binoches sörjande mor får ett slags kontakt med den döde sonen och hans hjälte - en cowboy.
Ser man till var och en av de små novellfilmerna är resultatet ganska ojämnt. En del av dem stannar vid att vara skisser, eller utkast. Andra är mer fullödiga och skulle kunna fungera som kortfilmer på vilken kortfilmfestival som helst. Det är verkligen tydligt att summan blir större än de enskilda delarna av den drygt två timmar långa filmen.
Det är en trivsam, lätt poetisk, ibland gränsande till sötsliskigt sentimental, men ändå aldrig tråkig resa vi får följa med på. Paris och dess människor kan man återvända till många gånger och ändå aldrig hitta riktigt det samma. Dessutom talar det till filmens fördel att biobiljetten är billigare än vilken flygbiljett till lågpris som helst.