I ”Rapport från insidan” utforskar Paul Auster sitt barn- och ungdomsjag. Motivet deklarerar han tidigt: ”Inte därför att du ser dig själv som ett sällsynt eller enastående studieobjekt, utan just därför att du inte gör det, därför att du betraktar dig själv som vem som helst, som en envar.”
Det där om att han inte ser sig själv som ett enastående studieobjekt är inget uttryck för falsk ödmjukhet, tyvärr. Texten är skriven med en sådan brist på entusiasm att man ibland undrar om inte författaren egentligen är rätt ointresserad av sig själv.
Boken är tänkt som en pendang till ”Vinterdagbok”, där Auster katalogiserade sin kropps erfarenheter. Den här gången är syftet i stället att undersöka sitt tankelivs tidiga utveckling. Något han i märkligt liten utsträckning faktiskt gör. För det mesta får vi i stället en lätt disträ återgivning av det yttre livets anspråkslösa mönster: regniga hemmakvällar i huset, baseball på gården, trista skoltimmar, cowboy- och indianlekar. Och när han i första delen verkligen gör några introspektiva försök – upplevelsen av att tingen har liv, till exempel – är iakttagelserna i regel så allmänna och slitna att de snarare än Paul Auster tycks ha Barnet med stort b som referens.
Ungdomsdelen är minst lika blek den. Det finns inte mycket i dussinporträttet av den pretentiösa unga människan med författardrömmar och begynnande politiskt medvetande som väcker engagemang.
Halvvägs in i berättelsen är det som om Auster själv tappar tron på hela projektet, eller åtminstone på sin egen gestaltnings- och analysförmåga. När han fyller sidorna med gamla brev, som han kortfattat och liksom lite håglöst kommenterar, är det svårt att läsa det som något annat än resignation inför själva den självbiografiska uppgiften. För att inte tala om den avslutande fjärdedelen, där en lång rad bilder kort och gott får illustrera det tidigare skrivna.
”Rapport från insidan” ger till sist ett mycket diffust intryck. Vad är meningen med alltsammans? Jo, det framgick ju i början: Envar, allmängiltigheten. Problemet är bara att den åldrande Auster verkar ha glömt att det universella bäst nås genom det verkligt personliga och partikulära, inte genom det föreställt ”allmängiltiga”.
Den här gången blir författaren så mycket envar att han inte blir någon alls, en ingen alls som för övrigt skulle vara totalt ointressant om han inte hette Paul Auster.