En plötslig explosion, långt borta. Farliga partiklar som färdas högt uppe i luften och faller ner med regnet. De ständiga medierapporterna om vindarna: vart bär de nu? Oron: kanske hitåt?
Vulkanaskan har väckt ett annat, långt obehagligare minne till liv: Tjernobyl.
Det hände vid samma tidpunkt på året. Just när våren hade kommit, just när naturen börjat bli välkomnande igen.
I natt klockan 01:23:58 är det 24 år sedan en rad explosioner förstörde Tjernobylverkets fjärde reaktor.
24 år, det är ingen särskild ålder. Framför allt är det ingen ålder för hågkomster, man lever här och nu.
Kärnkraft har åter fått positiva associationer, säker och billig, särskilt efter en vargavinter som drivit energipriserna i höjden.
"Och Tjernobyl har blivit en plats där djur och natur frodas, att döma av SVT:s reklam för en dokumentär: "Fåglarna bygger bo på betongsarkofagen och björnar, hjortar och vargar strövar omkring till synes helt friska. Träden skjuter igenom de övergivna husen." Kanske ges en mer nyanserad bild i Vetenskapens värld i morgon kväll."
Men en kväll efter Aktuellt, när jag fått nog av att lyssna på vulkanaskans alla strandade ("vi har väntat i många timmar nu", "det blev ingen Thailandresa", "vi har blivit kvar på Costa del Sol", "vi har inte fått någon information" och så vidare i evinnerlighet) plockade jag fram ur bokhyllan den starkaste vittneslitteratur jag har läst, Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl från 1997.
Det är sällan jag gråter när jag läser men här... Halsen tjocknar, tårarna bränner i ögonvrårna och det går knappt att lägga ifrån sig boken. Men det går knappt att läsa heller: dessa outhärdliga berättelser från Tjernobylvärlden, en totalt havererad tillvaro där allting, ja allting, har blivit livsfarligt. Dessa lemlästade, förgiftade, sönderstrålade människor som säger rakt på sak hur det var och hur det blev. Det är så att man blir illamående.
I tre år reste Svetlana Aleksijevitj runt i de drabbade zonerna. 70 procent av det radioaktiva avfallet hamnade i hennes hemland Vitryssland.
I en intervju som inleder boken berättar hon om sitt arbetssätt. Först samlar hon in allt material, timmar av samtal med varje enskild person, sedan förädlar hon. "Förädlingsprocessen är som att skriva skönlitteratur. Jag väljer ut det som är så starkt att inte ens Dostojevskij skulle kunnat hitta på det."
Därför förblir Bön för Tjernobyl lika angelägen trots att åren går. Eller just för att åren går. Det är motsatsen till banaliteter i stundens hetta.
Tjernobylkatastrofen väcker frågor om människans litenhet och beskaffenhet i än högre grad än ett vulkanutbrott. Svetlana Aleksijevitj uttrycker det så här: "Tjernobyl är en gåta som det återstår för oss att lösa. Kanske är det en uppgift för 2000-talet. En utmaning för det seklet. Vad var det människan upplevde, anade och upptäckte hos sig själv och i sitt förhållande till världen?"
Anta utmaningen och läs den här boken. Den finns som pocket.