Redan Nietzsche visste hur det var att leva i cyklopernas land. I ”Så talade Zarathustra” behöver Nietzsche dock inte gå lika långt tillbaka i tiden som Knausgård, till antikens enögda monster, för att finna en bild för det offentliga samtalets fördummande förenklingar. Nietzsche använder sig istället av bilden av ett medeltida torg, med dess flugor och gyckelmakare, för att angripa sin samtids hetsande till snabba och entydiga ställningstaganden. Där, på torget, skriver han: ”blir man överfallen med Ja? eller Nej?”. Men ”ve”, klagar han, ”du vill sätta din stol emellan För och Emot”.
Nietzsches 1880-tal, som författaren alltså låter framträda i en lätt förvrängd medeltida spegelbild, verkar på denna punkt inte så olik vår egen tid. För känner vi inte igen denna tendens från dagens kulturdebatt? En öppen vilja till samtal, till förståelse och fördjupning i en fråga, tycks ofta i det närmaste helt frånvarande. Istället är det snabba och tydliga ställningstaganden som dominerar. I en av dessa pågående debatter, den om arbetet, inleder Roland Paulsen (för övrigt en ovanligt ödmjuk och nyanserad debattör) en text (DN 28/7) med att fråga sig varför så få från den akademiska världen väljer att delta i den offentliga debatten. Paulsen konstaterar att det helt enkelt måste bero på att hans forskarkollegor är mycket smartare än vad han är. ”De har förstått att ordet debatt egentligen är en eufemism för positioneringsstrid och stärkande av gruppidentiteten”, skriver han.
Paulsen sätter här onekligen fingret på det svenska debattklimatets svagaste punkt. Det har talats om att det offentliga samtalet tvingats in i en snäv åsiktskorridor. Mer korrekt vore kanske att tala om ett positioneringstvång. Varje debattinlägg måste kunna reduceras ner till ett tydligt För eller Emot, ett Ja eller Nej. Det är olyckligt att denna tendens, som egentligen främst hör hemma i den politiska debatten där den på sätt och vis är oundviklig och nödvändig, kommit att infiltrera även kultursidorna, vilka borde representera en mer intellektuell hållning. Och positioneringsiver är i själva verket motsatsen till en sant intellektuell hållning, vars främsta kännetecken är en tankens rörlighet, en nyfiken och kritisk öppenhet gentemot världen. Helt enkelt en insikt om att komplicerade frågeställningar sällan går att koka ner till ett simpelt För eller Emot, samt förmågan att hålla åtminstone två tankar i huvudet samtidigt; den enkla insikten om att Ja och Nej kan existera och vara lika giltiga samtidigt.
Med detta inte sagt att det är en intellektuells uppgift att aldrig ha en åsikt eller att hon nödvändigtvis måste falla för den relativistiska frestelsen, där verkligheten reduceras till mänskliga tankekonstruktioner i vilka inga sanningar existerar. Inte heller sagt att hon inte får vara förankrad i en viss idé- eller tanketradition, ideologi eller religion. Sådana är inte tänkandets fiender, utan dess medhjälpare. Vad jag vill peka på är snarare debattens form. Sällan är den utformad för att fördjupa vår förståelse av verkligheten. Allt oftare tycks den syfta till att befästa en redan utmarkerad position, komma fram till ett redan på förhand bestämt Ja eller Nej. Alltså, för att sammanfatta: Ja, till det öppna och sanningssökande samtalet. Nej, till den positioneringsfixerade debatten.
Se där, jag föll själv i fällan.