Det hände inte ofta, men fascister och nazister kunde skapa god konst. Vi brukar, lite tillkämpat och sammanbitet, tala om kvalitet och ”verkshöjd” när vi ser Louis-Ferdinand Célines romaner och Ezra Pounds poesi som bra litteratur. Men det blir ofta krångligt. Tonsättaren Karl Orffs Carmina burana från 1930-talet är omtyckt musik i alla läger. Dagens tyska högerradikaler vet dock var han hörde hemma. Verket används flitigt vid deras möten, och där passar det utmärkt. Men vi vill inte låtsas om att det kan finnas nazistisk musik som är bra.
Verner von Heidenstams umgänge med nazister skedde efter hans produktiva period, men han undgår inte posthum kritik. Knut Hamsuns medlöperi under kriget liknar mest senil omdömeslöshet, men protesterna uteblev inte när hans ungdoms mästerverk Svält filmades på 1960-talet. Ynglingen anklagades för vad åldringen gjorde. Men fanns det något hos ynglingen som ledde till att åldringen förgrep sig på det rätta och det sanna?
Vi har kanske lyssnat för mycket på Strindberg när vi tror att Sven Hedin var en usel vetenskapsman. Så var det nog inte, men hans extrema tyskvänlighet under nazitiden ligger honom i fatet. Trots den väldiga Sven Hedin-samlingen på Etnografiska museet har han fortfarande inte fått den stora utställning han vore värd. Inte i Sverige.
Högkulturella och mångtydiga exempel. Men vad händer när verkshöjden är betydligt lägre? Oftast ingenting alls. Just nu är fallet Stig Cederholm på tapeten, han som hittade på Åsa-Nisse. Vid 36 års ålder – ingen ungdomssynd alltså - blev han frivillig i Waffen-SS. Han stoltserade i tysk uniform som ”germansk broder” i det ockuperade Norge. Det finns antisemitiska brev daterade efter kriget. Detta har varit känt i tio år. Ingen har brytt sig.
I dag funderar Värnamo kommun över om man ska satsa turistiskt på Åsa-Nisse. Den förre KD-riksdagsmannen Lennart Sacrédius hyllar honom i tidningen Dagen och hyr biograf åt sina partivänner för att visa den nya filmen. Åsa-Nisse blir för honom en representant för den svenska ”folksjälen”.
Tidningen Fokus uppmärksammar nazisten Cederholm och Åsa-Nisse-kulten i sitt senaste nummer. Till detta kan läggas ett märkligt porträtt av författaren i Torgny Lindgrens Minnen förra året. Åsa-Nisse och de krigiska bravaderna nämns i bisatser. För Torgny Lindgren är Cederholm privatman och vildmarksskildrare, bedragare (tiotals gånger dömd) och solochvårare. Han lurade systematiskt folk på pengar. Han var ett svin med viss charm och snygga gångkläder.
Om populärkulturen har kvalitet och verkshöjd blir den moraliskt intressant som i de aktuella exemplen med Tintin i Afrika och Ture Sventon i Paris. Oantastliga upphovsmän råkade en gång skriva om ”negrer”. Det blir inga nyutgåvor. Men ny Åsa-Nissefilm blev det, med folksjäl och allt. Vad känner den politiske tänkaren Lennart Sacrédius igen i Stig Cederholms verk, och hur ser han – och vi – på relationen mellan verk och upphovsman, folksjäl och nazism? Kan en kristdemokrat gilla ett verk vars upphovsman är dömd bedragare?
Se där nåt att fundera på för den som gitter gå och se en skitfilm!