King Arthur. Filmstaden och Spegeln.
Regi: Antoine Fuqua. Manus: David Franzoni. Musik: Hans Zimmer. Foto: Slawomir Idziak. Klippning: Conrad Buff, Jamie Pearson. I rollerna: Clive Owen, Ioan Gruffudd, Mads Mikkelsen, Hugh Dancy, Ray Winstone, Ray Stevenson, Keira Knightley m fl.
Hela Europa är ockuperat av romarna? Hela Europa? Nej! En liten ö, befolkad av envetna, blåmålade skogsvildar vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd! Och de gör inte livet lätt för Arthur, Lancelot, Gawain och de andra romerska soldaterna.
Actionspektaklet King Arthur börjar med en historielektion, men det som följer liknar mest ett seriealbum. Filmens största försäljningsargument är att den gör anspråk på att berätta den sanna historien om myternas riddare kring det runda bordet — lika fantasieggande som omöjligt. Resultatet är en film som lerar ner sig i realism och följdriktigt förlorar allt skimmer.
Demokrati och rättspatos
Här är kung Arthur en god soldat i den romerska armén, hans riddare är råbarkade, smutsiga och långhåriga legoknektar från det kaukasiska Sarmatien. Medan romarna avslutar ockupationen för att lämna över landet i de brutala saxarnas händer inser Arthur att han under sina år i armén inte alls slagits för det romerska rikets gränser utan för det brittiska folkets väl.
Här finns ett runt bord, men det skymtar bara i en scen för att den tillreste och hierarkiskt sinnade biskopen ska kunna utbrista "Ett runt bord! Vad är detta för ondska?" I storfilmsproducenten Jerry Bruckheimers tappning är Arthur inte en kung av Guds nåde och Excalibur är bara ett svärd, i stället har Arthur ett väl utvecklat sinne för demokrati och ett rättspatos som få garvade militärer.
Inget att erbjuda
Som experiment är King Arthur intressant: vad händer med de glimmande legenderna när de omplanteras i realism, när medeltid blir romartid, magikern Merlin blir en listig men mycket jordbunden krigare, när Guinevere känner sig mer hemma i läderbehå än långklänning och triangeldramat Arthur-Guinevere-Lancelot helt stryks ur handlingarna tillsammans med den onde Mordred?
Filmens problem är inte att den inte papegojlikt återupprepar och bekräftar myten, utan att den inte har något mer än sin realism att erbjuda i stället.
Lösa trådar
Handlingen är en uppenbar nödlösning för att kunna placera Arthur i ett nytt sammanhang. Den spännande tanken att låta Arthur stå i spänningsfältet mellan en självrättfärdigande alleuropeisk kristendom och de gamla, snart undanträngda folkens tro — parallellt med att han slits mellan det kultiverade Rom och sitt brittiska hemlands grönska — följs inte utan knyts bara hastigt ihop när Arthur till slut enar England med ett bokstavligt äktenskap mellan kristendom och hedendom.
Ödet delar den med många andra tanketrådar under filmen: de lämnas löst hängande medan regissör Antoine Fuqua, manusförfattare David Franzoni och producent Bruckheimer bemödar sig med att förankra filmen stadigt i den brittiska lerjorden.
Bör glömmas
Ändå är det gott om högstämdhet. Men det är inte sagornas rakryggade hjältemod som framträder, utan en underhållningsindustris överspända svulstighet, liknande den som Sagan om Ringen-trilogin först mot slutet halkade in i. Men medan Peter Jackson hela tiden var medveten om att han berättade en ödesmättad saga är Fuqua så upptagen av att göra en svettig actionrulle att han tappar bort den livsviktiga frågan "varför?" bakom dimrådåer av historisk korrekthet.
Varför stryka bort det mytiska om man inte har något lika eggande att ersätta det med? Varför bemöda sig med frågor kring demokrati, terror, ockupation och tortyr om man inte har för avsikt att säga något om samtiden? Myterna om Arthur och hans chevalereska riddare lär leva länge till, Hollywoods version av sanningen kommer att och bör glömmas ganska kvickt.