I höstas upptäckte jag på allvar hela Sveriges radio P1:s underbara poddarkiv, laddade ner appen, och sen dess har jag aldrig tråkigt när jag väntar.
Det började med kulturradions program, allt från Tranströmer-hyllningarna till Katarina Frostensons läsning av sina egna dikter till omläsningen av gamla klassiker som Cora Sandels Alberte-trilogi och Erica Jongs Rädd att flyga. Sen gick jag över på tyngre material, nämligen dokumentärerna: En österikisk sektledare med budskap om fri kärlek och där barnen inte vet vem som är deras pappa. Ungdomar som ”dumpstrar”, letar mat i sopcontainrar. En turkisk transvestit, en svensk emigrant som blev stor företagsledare i Latinamerika, om kvinnor som förvandlas till pms-monster en gång i månaden, och hur allmänna arvsfonden lurades på miljoner. Här finns dokumentärer om allt som tänkas kan och de tar aldrig slut.
***
Även P3 sänder dokumentärer, upptäcker jag. De bildar ofta tidshistoriska kapslar, och får mig att minnas och bättre förstå det där som har hänt under min levnad, men som jag nästan glömt.
Bordellhärvan/Geijer-affären, giftskandalen i Teckomatorp, de svenska soldaterna i Bosnien, när Tjörnbron rasade. Det där sista var dumt att lyssna på sent på natten. Jag kunde inte sova med bilderna i huvudet av hur bil efter bil körde ut på en bro som inte längre fanns och bara försvann i det svarta vattnet. För det är så, bra radio skapar bilder.
***
Och Stil! Jag älskar Stil, det gör ingenting att Susanne Ljung har så konstiga betoningar när hon berättar om så intressanta människor. Alla dessa mer eller mindre knäppa och aparta kvinnor, och ibland män, som gått sina egna vägar och skapat sina egna moden. Som Diana Vreeland, som fick höra från sin egen mor att hon var ful, men som blev fruktad moderedaktör på Harper’s Bazaar och Vogue. Tvätterskan Madam Walker som blev USA:s första kvinnliga miljonär på att sälja hårvårdsprodukter för svarta kvinnor. Och Syrie Maugham, inredare som gjorde succé under mellankrigstiden med det allra första helt vita rummet.
Jag antar att det är hennes fel att vi fortfarande sitter fast i vitt, vitt, vitt som inredningsfärg, men jag förlåter henne eftersom hon var gift med en av mina favoritförfattare, W Somerset Maugham. Ernest Hemingway favoriserade också vitt, och har du märkt att det börjar dyka upp många skägg på unga män inom mediebranschen så vet att Hemingway var först.