Kerstin Avemo blev känd för den bredare operapubliken när hon sjöng Alban Bergs Lulu på Göteborgsoperan 2002. Sedan dess har roller som Gilda i Rigoletto och Violetta i La Traviata gjort henne till en internationellt efterfrågad sopran.
Under våren sjöng hon rollen som Despina i Mozarts Cosi fan tutte, som sattes upp på Teatro Real i Madrid och Théatre de La Monnaie i Bryssel och regisserades av den österrikiske filmregissören Michael Haneke.
– Han är väldigt perfektionistisk men också rolig att prata och diskutera med. Så länge mina idéer följde hans vision var man ganska fri. Men han kan vara riktigt bestämd, krockar det med det han tänkt är det blankt nej.
Med filmer som Funny games, Det vita bandet och nu senast Guldbagge- och Oscarsbelönade Amour har Haneke blivit känd för att utmana publikens förväntningar, och för att lyfta fram människans mörka sidor. Något som märks i hans uppsättning av Mozarts vanligtvis ganska glättigt framförda opera.
– Cosi fan tutte ses ofta som väldigt skojfrisk, men Michael Haneke lyfte fram det fruktansvärt cyniska i den. Den handlar om två killar som slår vad om att deras tjejer är otrogna, och sedan försöker få dem att vara det. Och Haneke skruvar till det ytterligare en gång när han gör alla karaktärerna medvetna om att det är ett spel, alla vet att de blir bedragna.
Men att utforska operans mörka sidor är inget nytt för Kerstin Avemo. Några av hennes bravadnummer har blivit de vansinnesarior hon sjungit som Lucia di Lammeroor och som Ofelia i Hamlet. Här ryms mycket destruktivitet och ångest, stora känslor som enligt Kerstin Avemo inte kan spelas utan måste upplevas.
– Man måste ha nära till sitt eget känsloliv och kunna ha väldigt starka känslor. Ibland blir det nästan otäckt när jag försvinner ur mig själv och går djupt in i en karaktär. Till exempel rollen som Lucia som börjar i hjälplöshet och sedan övergår till totalt mörker. Det kan vara obehagligt men också stimulerande. När hon väl går under är det med dunder och brak med en härlig slutaria och med applåder som brakar loss. Det är vägen dit som är tung.
Sitt stora känsloregister kommer Kersin Avemo att använda sig av när hon uppträder på Örbyhus slott i dag, lördag, tillsammans med pianisten Ivetta Irkha. Inspirerad av Hanekes uppsättning av Cosi fan tutte vänder och vrider hon på det förväntade.
– Jag har valt ut det allra dystraste av Schubert och det allra gladaste av Mozart. Min tanke är att undersöka den skenbart glättiga Mozarts djupsinnighet, och den skenbart dystra Schuberts vardaglighet.