Arg, argare, bättre
KRÖNIKA. Min stora skräck är att sluta vara arg. Det är inte bra att vara nöjd. Om det mesta känns hyfsat okej har man antagligen blivit liknöjd, vilket i stort sett alltid betyder att man har blivit avtrubbad och bitter.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag menar inte att man måste gå omkring och vara förbannad och spänna halsen så att man får en tjurnacke som Henry Rollins. Men lite halvilsken och ogin måste man vara för att inte förlora fotfästet.
Det brukar sägas att man slutar vara arg när man blir äldre, och det oroar mig. Att mogna och se nyanser kan ju inte automatiskt vara samma sak som att se, tänka och känna på ett intetsägande sätt. Skillnaden mellan att vara avtrubbad och vis är hårfin och ganska livsfarlig. När man inte längre kan uppbåda åtminstone en klädsam indignation är man illa ute. Jag har redan sett vissa tecken.
För några år sedan tyckte jag av någon anledning att bilar var förkastliga, särskilt nya bilar. Och det handlade inte alls om någon miljömedvetenhet. Om man absolut skulle ha bil så var det otvetydigt mycket bättre med en gammal skraltig Mazda 323 från 80-talet än något nyare och bättre. På något sätt fanns det likhetstecken mellan ideologiskt sund och gammal, miljöovänlig och trafikfarlig. Det verkar lite dunkelt, jag vet. Men det kändes alldeles naturligt, och jag kände en ytterst fruktsam ilska när hela bilköer körde om mig på E4:an.
Någonstans på vägen förändrades allt och när min sambo skaffade en nyare bil, med fungerande fläkt och cd-spelare, kände jag enbart lättnad. Och lite skuld förstås.
Samma sak är det med schlagerfestivalen. År efter år blev jag högröd av ilska över all skitmusik som tilläts breda ut sig för licenspengar som borde användas till bättre saker. Jag kände mig uppriktigt kränkt om någon föreslog att en lördagskväll skulle spenderas framför eländet, och jag kunde sitta i timtal och beklaga mig och kasta anklagelser mot tidigare seriösa musikjournalister som tillät sig att kommentera skräpet. Med fullständig uppriktighet väste jag mellan tänderna ord som överlöpare och quisling.
Men också det har ändrats. Nu känner jag mig mest alienerad och likgiltig inför evenemanget. Ibland kan jag till och med hålla med någon om att det antagligen finns en social botten i program som samlar folk i tv-sofforna.
Jag trodde att det handlade om uppgivenhet och ren utmattning, men ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att känna någon ilska. Det är väl ändå trevligt att det finns en naturlig fortsättning på Idol. Och detta är bara två exempel. Samma urvattning gäller mina känslor inför reklamradio, H & M, new age och privatreligiösa människor som "nog tror på någonting."
Jag ska inte påstå att jag har vaknat kallsvettig efter mardrömmar om åldersrelaterad intellektuell slätstrukenhet, men inte alldeles långt ifrån. Därför blev jag väldigt glad över ett snett glas som landade framför mig för någon vecka sedan, nästan som en räddare i nöden när jag precis höll på att förlora mig i ett hav av avtrubbad självömkan.
Glaset är helt uppenbart designat med stor omtanke, men fullständigt misslyckat. När man lyfter det måste man vinkla handen på ett obekvämt sätt för att kunna dricka. Och hela idén med ett glas som betonar en diagonal i stället för den naturliga vertikalen saknar verklighetsförankring. Normbrytande utan någon som helst funktion.
Men när jag känner en bubblande vrede krypa uppför ryggraden och enbart med stor viljestyrka lyckas undvika att kasta glaset i väggen vill jag skriva ett brev till formgivaren och tacka.
"Jag trodde att det handlade om uppgivenhet och ren utmattning, men ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att känna någon ilska."