Det finns vissa åsikter som är vanligare än andra i spelvärlden. En av dem är att filmlicensspel vanligtvis är ett träsk av uselhet dit kreativitet går för att dö. Monolith Productions senaste tolkning av ”Sagan om ringen” är dock inställt på att inte låta spelarna ha sina fördomar i fred.
Historien handlar om stigfinnaren Talion som mördas tillsammans med sin familj men förvägras att lämna jordelivet. Anledningen är att han hålls kvar av gasten från en alvisk smed som vet lika lite om deras sammanlänkning som Talion själv. Tillsammans ger de sig ut för att söka svar och hämnd i ett Mordor i tiden mellan ”Bilbo” och ”Sagan om ringen” där Gondor är i ruiner och orcher härjar landet.
Sett till systemet har Monolith inspirerats och lånat friskt från både ”Batman”- och ”Assassin’s creed”-serierna, för att sedan klippa och sy ihop elementen med egna idéer. Talions sammanslagning med den alviska gasten gör honom till en varelse av två världar, som både kan smyga sig på fiender och ge sig in i mer direkta strider. Varav båda här görs med bravur.
Svärdsstriderna är samhetslena och våldsamma dödsdanser byggda kring kontringar och kombinationsbyggande, medan smygandet är snabbt och enkelt. De båda spelstilarna rinner väl in i varandra och kan väljas på stående fot beroende situationen.
Men det som ”Middle-earth: Shadow of Mordor” gör allra bäst är hur väl det använder sitt sandlådeupplägg. Världen må vara ful som stryk men som spelteknisk lekstuga är den strålande. Stort fokus ligger på Saurons arméer av orcher, vilka kan angripas i så gott som vilken ordning som helst. Men vill man ha en chans så får man se till att lägga upp sin strategi ordentligt. Misstag straffar sig fort och det är viktigt att samla information, lära sig orchernas interna politik, uppgradera förmågor och testa nya taktiker.
”Middle-earth: Shadow of Mordor” är ett levande äventyr som svarar på spelarens handlingar och belönar dem rikligt. Det är också årets största överraskning.