Årets filmer - UNT-recensenternas listor

BJÖRN STENBERG
Dogville Regi: Lars von Trier
Chicago Regi: Rob Marshall
Hitta Nemo Animation: Pixar Animation Studios
Pirates Of The Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse Regi: Gore Verbinski
Irréversible Regi: Gaspar Noé

På något vis står Lars von Trier nästan jämt i en kategori för sig. Hans filmer liknar just inget annat och i år slår han sitt eget rekord. Dogville kanske kan liknas vid filmad teater men det räcker inte. Formexperimentet lyckades helt enkelt alldeles, alldeles utmärkt med en rad framstående namn som Nicole Kidman, Harriet Andersson, Lauren Bacall, Jean-Marc Barr, Paul Bettany, James Caan, Ben Gazzara, Chloe Sevigny, Stellan Skarsgård i rollerna.

En mer lättsmält, men inte mindre genomtänkt, form bjöd utmärkta filmatiseringen av musikalen Chicago på. Catherine Zeta Jones och Renée Zellweger tillsammans med Queen Latifah var en bra kombination mot en lite blek Richard Gere. Suveräna miljöer, sånger och danser.
Av det lättseddas pärlor måste också Hitta Nemo nämnas. Den animerade filmen har hittat sina nya mästare, Disney för 2000-talet. Det krävdes 361 975 fjädrar för att täcka de sju pelikanerna, 692 fiskstim, 1 000 individuellt animerade fiskar liksom 290 336 bubblor för att göra filmen. Imponerande siffror för Pixar Animation Studios som gjorde filmen. Bäst med de engelska rösterna men den svenska versionen duger fint den också.

Matinéfilmen fick ytterligare en renässans, fast med helt ny påkostad teknik. Pirates of the caribbean: Svarta pärlans förbannelse blev en rolig överraskning med en helt suverän sunkig Johnny Depp som antihjälte. Lägg till Orlando Bloom, Geoffrey Rush och Keira Knightley och det smakar uppföljare inom det snaraste.

En film som också bjöd på formexperiment men som hamnade i en egen kategori inte minst när det gäller att vara otäck är Gaspar Noés film Irréversible. Monica Bellucci, Vincent Cassel, Albert Dupontel och Jo Prestia hade de ledande rollerna i detta kompromisslösa inferno.

Andra filmer som bjöd på upplevelser och tänkande var otäcka Motståndaren med Daniel Auteuil, starka Far from heaven med en fin Julianne Moore, Polanskis skildring av koncentrationslägret i Pianisten och känsligt skildrade dansk-skotska Wilbur. Lägg till verkligheten med roliga och viktiga dokumentärfilmen Bowling for Columbine, gripande Bloody Sunday samt Ken Loachs träffsäkert sociala film Sweet sixteen. Och se för all del Sagan om konungens återkomst.

MÅRTEN MARKNE
Dogville Regi: Lars von Trier
Spirited away Regi: Hayao Miyazaki
Timmarna Regi: Stephen Daldry
Guds stad Regi: Kátia Lund och Fernando Meirelles
Nói Albinói Regi: Dagur Kári

Förra året blev finsk film plötsligt en angelägenhet för, tja, nästan alla, tack vare Mannen utan minne. I år var det i stället japansk animerad film som fick en ny och oväntad ställning i och med den detaljrika, underhållande och allvarsamma Spirited away.
I snart sagt varje scen finns något att mysa åt och förskräckas av. Animationen är ofta enkel och platt, men fantasin är obegränsad i berättelsen om hur tioåriga Chihiro tvingas ta arbete på ett badhus som betjänar åtta miljoner gudar både skaparen Miyazakis fantasi och den fantasi som sätts i rörelse hos åskådaren.

I en helt annan värld utspelar sig Lars von Triers mästerverk Dogville. Det är en fruktansvärd berättelse, inte melodramatisk som Breaking the waves men lika drabbande, dessutom med samma religiösa underton.
I Dogville lyser det om Nicole Kidman, i Timmarna spelade hon i stället en trulig och brungrå Virginia Woolf. Så var det inte heller hon som stod i filmens centrum, utan Meryl Streep och Julianne Moore. Den förstnämnda formligen intar filmen, den sistnämnda gör så mycket med så små medel (även i fina Far from heaven, strax utanför fem-i-topp).

Brasilianska Guds stad är som ett slag i magen, men också mycket mer än så. Berättelsen om knark och våld bland barn i Rio de Janeiros slum är överväldigande våldsam men ändå saklig, hyperestetisk men bildmässigt rå. Verkan blir knappast mindre av att de strålande skådespelarna alla är amatörer från slummen. Av årets alla utmärkta filmer är Guds stad den enda man verkligen måste se.
I sista minuten för årsbästalistor hade den isländska Nói Albinói premiär. En snabb handlingsresumé kan låta som om filmen är en standardmässig generalisering över nordbons kynne: ingen säger särskilt mycket, några dricker en hel del, det är kallt och snön räcker till axlarna.
Men i själva verket är filmen en värmande och surrealistisk berättelse om spirande kärlek. Dessutom en av årets roligaste, utan att innehålla ett enda skämt. Med de förra isländska filmexporterna, Korpen flyger (1984) och Korpens skugga (1988), har den bara kärvheten gemensamt. Att den påminner om Mannen utan minne är bara en bonus.
Förutom dessa bör nämnas italienska Jag är inte rädd, indiska Samsara, ryska Ryska arken och de amerikanska Identity, Mystic River och Bowling for Columbine. Av svenskt gjorde Stefan Jarls och Lukas Moodyssons dokumentär Terrorister störst intryck, medan Om jag vänder mig om av Björn Runge blev årets bästa överraskning inte minst för Ann Petréns exakta rolltolkning (guldbagge?).

SUSANNE SIGROTH-LAMBE
Dogville Regi: Lars von Trier
Timmarna Regi: Stephen Daldry
Far from heaven Regi: Todd Haynes
Chicago Regi: Rob Marshall
Ondskan Regi: Mikael Håfström

Det har varit många starka kvinnoskildringar på film i år. Det är som att Lukas Moodyssons Lilja 4-ever slog an tonen med att ta storslam på årets Guldbaggegala i februari. Sedan har det bara fortsatt med starka, intressanta kvinnoporträtt. Nicole Kidman har gjort lysande prestationer i två av årets bästa filmer. I den mångbottnade och ständigt fascinerande Dogville spelar hon Grace, offer och förtryckare i samma person, totalt i clinch med rollnamnet Grace som ju betyder nåd. I årets näst bästa film, Timmarna, gestaltar hon den sköra författarinnan Virginia Woolf bakom en konstig lösnäsa. I den filmen får hon konkurrens med Julianne Moore i hennes gestaltning av frustrerad femtiotalshustru. På många sätt en pendang till samma Julianne Moores spel i femtiotalspastischen Far from heaven, en film där småborgerlig idyll krackelerar i technicolorfärger.

Chicago gav musikalfilmen en för mig efterlängtad pånyttfödelse och mycket tack vare Renée Zellweger, Catherine Zeta Jones och Queen Latifahs sång, dans och spel.
Brittiska Kalenderflickorna värmde med skildringen av mogna kvinnors inre och yttre, medan den irländska Magdalenasystrarna upprörde med skildring av sträng och livsfientlig katolsk uppfostran.
Men filmvärldens män har knappast verkat i det tysta i år heller. Clint Eastwood, i egenskap av regissör, ältade mansmyter ur en för honom lite ny vinkel i den välspelade bokfilmatiseringen Mystic River. Årets bästa svenska film, Mikael Håfströms Ondskan, är ännu ett exempel på en välgjord filmatisering av en bok. Roman Polanskis oscarsbelönade The Pianist gav en fängslande skildring av en överlevare i Polen under andra världskriget, en som klarade sig just därför att han var feg, en mansmyternas motsats om man så vill.

Dokumentärfilmaren Michael Moore gjorde årets bästa dokumentär, Bowling for Columbine. Även den präglad av mansmyter och amerikanska mäns förhållanden till vapen. Underhållande precis som årets bästa svenska dokumentär, Lukas Moodyssons och Stefan Jarls Terrorister. Ingen av dessa upphovsmän sticker under stol med sina ställningstaganden.
Det man möjligen sorgset saknat i år är starka, kvinnliga filmregissörer, årets bästa filmer är alla regisserade av män.

NILS BINGEFORS
Sweet sixteen Regi: Ken Loach
The pianist Regi: Roman Polanski
Spider Regi: David Cronenberg
Good-bye Lenin! Regi: Wolfgang Becker
Touch of evil Regi: Orson Welles

Det har varit mycket av datorgenererade effekter och helt virtuellt skapade verkligheter på bio under det gångna året. Men även den raka motsatsen har dykt upp, filmer som fortsatt i den neorealistiska skolan och förankrat den i vår tid.
Ken Loach har nått Uppsala med två filmer under året. Filmiskt bäst var nog Sweet sixteen, ett känsligt porträtt av en ung pojke på fel väg i livet. Men även hans Järnvägare, om privatseringen av kollektivtrafiken, har stor aktualitet. Nutidshistorien återskapad i detalj och med närvaro kunde vi också möta i Bloody Sunday av Paul Greengrass, om den ständigt pågående konflikten i Nordirland.

Roman Polanski är knappast någon neorealist men i The pianist, den bästa film han gjort på många år, återskapar även han den sentida historien. En persons fruktansvärda upplevelser i Warszawas ghetto och judeutrotningen skildras med inträngande skärpa.
En film som helt utspelar sig i en inre verklighet var Spider, något av en comeback för David Cronenberg. Vi får följa en förvirrad och störd man, suveränt spelad av Ralph Fiennes, som just släppts ut från hospitalet. Han gör en upptäcktsfärd till sin egen barndom för att förstå vad det var som egentligen hände när han tappade kontakten med verkligheten.
Ett annorlunda försök att skapa en alternativ verklighet får vi följa i den underhållande Good-bye Lenin! av Wolfgang Becker. För att inte utsätta sin hjärtsjuka mor för chocken av DDR:s fall och undergång låter den fantasifulle sonen modern leva kvar i ett påhittat DDR. En satirisk kommentar till nutidshistorien, en verklighet som även behandlades i Andreas Dresens mer vardagsgrå En halv trappa upp.

Svenska Filminstitutets klassikerimport återupprättade under året Orson Welles Touch of evil från 1957, nu i en version restaurerad så gott det går enligt Orson Welles ursprungliga intentioner. Av en enkel och rätt torftig historia skapar han en kommentar till mänsklig narcissism och bräcklighet.
Kanske behövs det inte så mycket datorer för att hitta på olika vinklingar och variationer i verkligheten.