Omtumlad kliver jag ut ur biografens mörker. Eller salig. Under en och en halv timme har jag umgåtts med Aretha Franklin när hon i ”Amazing Grace” sjunger gospel i ett enkelt baptistkapell i södra Kalifornien. Det är två filmade framträdanden från 1972 tillsammans med pastorn James Cleveland, den modernare gospelmusikens portalfigur, och hans kör The Southern California Community Choir. Musiken har funnits på skiva länge, belönats med Grammy och är klassisk i sin genre, men filmerna av regissören Sydney Pollack blev liggande i 47 år då de var omöjliga att synkronisera med ljudet. Nu är det gjort.
I närbilder kommer jag tätt intill den trettioåriga Aretha, ser varje rörelse i hennes ansikte, hur hon fuktar läpparna, sväljer, andas, hur noga hon koncentrerar sig inför varje litet inpass. Jag grips av innerligheten i de långsamma numren och kraften i de snabba, av hennes auktoritet under sången och de blyga leendena däremellan. Hon gör mig lycklig, nästan förälskad.
Publiken i den lilla kyrkan den där januarikvällen för länge sen var också lycklig. Den skrattade, grät, föll in med tillrop och handklappningar eller dansade. De flesta var afroamerikaner med inslag av några få blekansikten.
Min egen glädje över mötet med den härliga Aretha blandas med bedrövelse över hur tiderna förändrats under de snart 50 år som gått. Visst, med Barack Obama fick Förenta Staterna sin första färgade president, men den jublande tron och optimismen som böljade genom människorna i baptistkyrkan – som om en bit av himmelriket ramlade ner när Aretha sjöng – upplevs som något väldigt avlägset. Visserligen hade den andlige ledaren Martin Luther King skjutits ihjäl några år tidigare, men trots tragedin levde ännu föreställningen om att de nyligen instiftade medborgarrättslagarna skulle infria sina löften. Aretha bidrog till att tröst och försoning tycktes möjliga.
Fast löftena svek. Nyheterna om de svarta i dagens USA handlar mest om kronisk fattigdom, våld och segregation. Samma sak med musiken. När Svenska Dagbladets expert på hiphop och rap häromveckan rekommenderade ”den bästa hiphopen just nu” var ämnet i ett fall ”relationer, missbruk, psykisk ohälsa, utanförskap och polisvåld”, i ett annat var det ”ursinnesrap” över ”kollegors och vänners frånfälle”. Om den musikaliska halten i den sortens artisteri som uppstod ur New Yorks ghetton kan man ha olika åsikter –jag tycker det klingar ensidigt - men mentalt befinner man sig långt ifrån Arethas varma omfamning i baptistkyrkan i Los Angeles. Det låter hårt och fränt istället. Jag fryser. Det blåser kallt inför 2020-talet.
Någon dag efter filmen med Aretha Franklin går jag igen på bio och ser en dokumentär om en annan svart musikikon: jazztrumpetaren Miles Davis. Den är traditionellt gjord med filmklipp från hans privata och offentliga liv under fem årtionden och med många talking heads. Soundtracket är förstås Miles egen musik, ofta ballader som fångar hans omisskännligt vemodiga ton. För trots att han mer än Aretha försökte att förnya sig och anpassa sig till aktuella stilar och publikmönster, också till hiphop, var hans integritet så stor att inte ens den mest elektroniska och hårdrockande omgivning kunde dränka hans unika röst. Den bar ända till slutet, den var tidlös. Precis som när den åldrande Aretha slog sig ned vid flygeln och sjöng några fraser och förbindelsen med den hoppfulla stämningen i baptistkyrkan i början av 1970-talet var upprättad på nytt.
Och nu kommer slutklämmen. Eftersom rika och bestående konstnärskap inom jazz och populärmusik haft förmågan att förena folk över klass- och rasgränser och generationer så undrar jag: är den epoken förbi när genier av samma dignitet som Aretha eller Miles gavs chansen att utvecklas och dominera? Kan en enskild svart sångare eller instrumentalist i dagens USA någonsin nå samma status som de två? Jag fruktar att svaret är nej. I den snabbt föränderliga och digitala ljudvärlden är (oftast vita) producenter och tekniknördar de nya hjältarna, medieexponering och snabba pengar avgör, allt kan samplas, allt kan klickas bort eller fram på nolltid och behovstillfredsställelsen ska vara omedelbar. Då blir det omöjligt att växa sig stark och möta samma universella beundran som den Miles, Aretha, Nat King Cole, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Ray Charles eller Stevie Wonder och några till bestods under 1900-talet.
Mänskligheten har blivit fattigare. Det var bättre förr. Så blev det sagt.